Kategori: Uncategorized

Efter drygt två veckor i den mycket lugna byn Pasito Blanco flyttade vi oss ca 10 nm till Puerto de Mogan. Det är inte helt enkelt att få en plats i hamnarna här denna tiden på året. Ringer man och försöker boka i god tid så får man ofta svaret att det är fullt. Efter flera försök fick vi en plats i Puerto de Mogan. Det var viktigt eftersom vi skulle träffa dottern Anja med familj som bokat in sig en vecka här.

Vi hade några med båtpyssel innan gästerna kom. Vi tog bussen till Las Palmas för att köpa en ny solpanel. Nu var hamnen full av båtar som skall segla eskader över Atlanten med ARC. Den alltid lika trevlige norrmannen Morten i båttillbehörsbutiken hjälpte oss att hitta rätt panel.

Och så kom det efterlängtade besöket hemifrån.

Vi hade en härlig vecka tillsammans med lite båtutflykt, bad, middagar,kortspel mm.

Första båtturen gick till Pasito Blanco. Vi hade fått besked om att motorn till dingen var reparerad. Detta var tredje och sista reparationen. Vid provturen gick den väldigt ojämnt och konstigt. Fick mekanikern att själv prova. Efter många drag i snöret fick han igång den och sen dog den igen. Ut med tändstiftet. Vatten i cylindern. Äntligen blev den dödförklarad och ny motor skulle skickas från Barcelona. Motorn var helt ny, alltså går allt på garantin. 

Det blev i alla fall en fin tur och vi fick visa Pasito Blanco som vi tycker mycket om. På stranden pågick en tv-inspelning. Det var TV4 som förberedde något som såg ut som ”mästarnas mästare”. Dom var var lite hemlighetsfulla, men vi fick från välunderrättad källa reda på att det var en variant med deltagare med funktionshinder. Undrar om vi hinner hem för att se den?

Puerto de Mogan är antagligen en av de trevligaste turistmålen på Gran Canaria. 

Inga stora hotellkomplex utan en trevlig liten by med låga hus, många restauranger och butiker. Norrmän, Svenskar och Tyskar dominerade bland turisterna. De flesta hade uppnått mogen ålder, så det var lugnt framåt natten.

Byn är ursprungligen en fiskeby. Turismen är den helt dominerande näringen, men fortfarande lever fisket. Vi låg på en plats där vi hade fin utsikt över kajen där fisken landades.

Det gick inte att missa att en båt kom in och landade sin fisk. Överdrivet högljutt konverserade man med varandra mellan båt och kaj. Denna skrikande samtalston upplever man lite varstans. Nästan uteslutande är det äldre män som skriker till varandra trots att dom bara står två meter ifrån varandra. Varför? Vi har spekulerat över detta. Kanske är det nån slags macho-härskarteknik som ökar i decibel i takt med avtagande hörsel. Man undrar om detta är lokalt. 

Tyvärr går en vecka väldigt fort och Våra besökare har åkt hem. 

För övrigt har vi sysslat med översyn av båten, lite segelreparation och inköp av en ny solpanel. 

I Puerto de Mogan finns två supermarkets, så vi bunkrade upp ordentligt innan vi gick till Pasito Blanco för att hämta upp motorn. 

Motoreländet började den 19:e oktober och är inte slut än. Nu har den nya motorn legat hos tullen i Las Palmas i fem dagar. Vi försöker förgäves att få inblandade parter att skynda på processen. Att påverka denna byråkratiska institution, som antagligen fått välsignelse från både han där uppe och han där nere, verkar helt ogörligt. 

Ok jag skall inte gnälla alltför mycket på tullen här. Idag kom nämligen motorn. Hurra!

Nu kan vi alltså segla iväg och slipper att frustrerat ligga här och titta på när all inköpt frukt blir övermogen.

Prognosen ser bra ut, waypoints är utlagda, så i morgon bär det iväg.

Efter två dygns segling anlöpte vi småbåtshamnen i Las Palmas. Vi passerade den livliga kommersiella hamnen. Där låg flera jättelika borrfartyg. Hamnen har blivit en betydande servicehamn för dessa fartyg som opererar på Afrikas västkust.

Småbåtshamnen är jättestor, med plats för 1250 båtar. Ändå kan det vara svårt att få plats här denna tid på året. Båtar som deltar i atlantseglingseskadern ARC har förtur. Trots att det var rätt gott om lediga platser fick vi bara ligga här i tre dagar. Efter det fick man ”tigga” om lite mer tid.
Hamnen är statlig och det är väldigt billigt att ligga här. Många bor här i sina båtar mer eller mindre permanent. Det finns ca 70 Svenska långliggaree här i hamnen.

När vi på fredagen provianterade på mataffären Hyper Dino träffade vi ett svenskt par som tipsade om att varje fredagkväll var det svenskträff på baren Sailors Bay i hamnen. Vi gick dit och det blev en trevlig kväll.
Lars som har sin båt på Källvikens varv ringde när vi var på Porto Santo och ville ha läder på sin ratt. Vi sa att det kan dröja lite eftersom vi är på väg till Karibien.
När jag på lördagen stod och pratade med några seglare på bryggan kom en man och frågade om någon här heter Anders. Jodå det var Lars som hade sett på Marine Traffic att vi låg i hamnen. Vi blev bjudna till söndagsmiddag till Mona och Lars som har en lägenhet här. Förutom god mat bjöd de på erfarenheter från sin tidigare seglats till Västindien.
Det har blivit mer regel än undantag att man träffar kompisar från tidigare hamnar.
Tillsammans med Pelle på ”Lilla My” och Jonas och Madeleine på ”Elise” gick vi på vandring i bergen.
Vi tog buss till byn Tejeda som ligger 1600m ö.h. Därifrån gick vi uppåt till 1720 m.ö.h.
Planen var att ta oss ca 8 km ner till en by och därifrån ta bussen tillbaka.
Vi navigerade dock lite fel, så det blev drygt 2 mils vandring. Vad gör det när naturen är vacker och benen är starka.
När vi till slut kom till byn Valleseco kunde vi i väntan på bussen förfriska oss på en mysig bar med med bilder på Marilyn Monroe, Che Guevara ,James Dean och Elvis på väggarna.

Gun behövde laga en trasig tand. Med hjälp av Google Maps gick vi till närmsta tandläkare. Gun blev mottagen nästan direkt. Efter knappt en timme var allt klart till ett pris som var lägre än i Sverige.
Vi fick ligga kvar en vecka här, och hann inte drabbas av den kardborreeffekt som staden uppenbart har på många.
Vi tyckte att staden var lite ”brötig”, men stranden Las Canteras var rätt fräck. Där åt vi dessutom resans kanske bästa restaurangmåltid.
Vi lämnade Las Palmas i hällande regn och vind på 10m/s seglade mot södra Gran Canaria.
Det var antagligen accelerationseffekten mellan Fuerteventura och Gran Canaria som gjorde att vinden senare ökade till drygt 22 m/s i byarna. Med bottenrevat storsegel och genuan inrullad var det inga problem i den hårda vinden. När vi kom ner mot läsidan av ön så minskade vinden hastigt.

Första lämpliga hamn och ankarställe var Pasito Blanco. Vi ankrade utanför hamnen.
Här låg två Svenska båtar sedan flera veckor. Svante och Sanna från Vänersborg och Björn från Norrköping. Vi hade fem härliga ankringsdagar med mycket badande. Sedan kom en mycket kraftig swell (vågor). Vågorna var så kraftiga så att de slet av ankarkättingen på Elise som låg ankrad lite längre österut.

Vågorna och ett inkommande åskväder gjorde att vi flyttade in i marinan.
Här har man ca 17 regndagar per år och vi har redan avverkat ett par av dom. När åskan kom så regnade det riktigt ordentligt till lokalbefolkningens förtjusning.
Det händer inte så mycket här, och det är mycket behagligt. Vi går igenom båten, så att den förhoppningsvis skall ta oss över Atlanten om drygt två veckor.
Fram tills nu har vi inte haft några problem med saker som går sönder. Nu har dock den helt nya motorn till dingen krånglat. Nu är den för andra gången på en vecka på reparation. Vi hoppas att den blir klar innan vår dotter Anja med familj kommer och hälsar på om drygt en vecka.
Vi simmar en del och promenerar mycket så att även vi skall hålla hela vägen över Atlanten. Idag gick vi 13 km till Maspalomas. Vi gick över de berömda sanddynerna. Det finns olika teorier om hur de har bildats. En är att de bildades 1755 av de väldiga tsunamivågor som orsakades av den förödande jordbävningen i Lissabon detta år. Mer än 30 000 människor dog där och stora delar av staden förstördes.

 Porto var mycket trevligt, men nu var vi sugna på att segla vidare söderut och förhoppningsvis komma ifrån dimman. Vi gick tidigt på morgonen och såklart var det dimmigt. Vi har blivit vana vid att stirra in i dimman för att undvika att köra in i något av de otaliga fiskeredskapen. Dimman lättade efter ett tag och det blev riktigt fin segling längs kusten. När vi närmade oss Figueira da Foz minskade vinden men när vi rundade udden in mot staden accelererade den plötsligt till som mest 17 m/s i byarna. Enligt plottern toppade vi i 16 knop i en surf.

Vi hade seglat ifrån ett antal båtar som var på väg åt samma håll, så när vi lade till vid besökspontonen hade vi bara en båt framför oss som skulle checka in. Man skall visa pass, certifikat och försäkringsbevis. Många uppgifter är det som skall fyllas i på formulär. I tidigare hamnar har vi fyllt i uppgifterna själva. Här skulle allt fyllas i av en trött, omständig och långsam tjänsteman. Proceduren tog ca en halv timma.

Här träffade vi Jan-Rune och Randi från Stavanger, som vi tidigare stött på i Kilmore Quay. Hit kom även Lars-Erik som vi träffade i Porto. Det blev trevligt umgänge med kvällsdrinkar och restaurangbesök.

Eftersom att många båtar har ungefär samma rutt, så blir det gärna så att man oplanerat stöter på varandra längs vägen. Detta är väldigt trevligt.

Vi fortsatte söderut på vår flykt från dimma och kallt badvatten.

Det blev härlig segling i perfekta förhållanden till Peniche.  8-10 m/s brant slör och ingen dimma. Xenia visade sina fina seglingsegenskaper. Vi seglade snabbare än alla båtar omkring oss. Vi forsade förbi en Garcia 45, en aluminiumbåt som ser rätt ”racig” ut, men oj vad långsam den var. 

Gästhamnen i Peniche bestod av en liten ponton med plats för 10-15 båtar längs med. Pontonen var full, men där låg en Fransk båt som backade in i vår akter dagen innan  när de lämnade Figuera da Foz. Vi tänkte att nu är det ”pay back time” så vi frågade om vi kunde ligga utanpå honom. Lite motvilligt gick han med på det. Han påpekade att de många fiskebåtar som går in och ut i hamnen ger kraftigt svall. 

Det var ingen underdrift. Efter att första båten passerat lämnade vi fransmannen och ankrade utanför vågbrytaren vid en sandstrand. Det blev jättebra.

Nästa dag tog vi dingen in till staden och tog en flera timmar lång promenad. Utmed klipporna mot havet hittade vi ett område med pittoreska små hus. Det var ännu trängre mellan husen än hemma i Grundsund.

Nästa morgon stävade vid väldigt försiktigt ut mellan ankarliggarna i total ”tjocka”.

Efter motorgång i 40 NM kom vi in i en annan klimatzon. När vi rundat udden  vid Cascais steg temperaturen med 10 grader på en liten stund. Härligt!

Vi passerade Cascais och lade oss i Oeiras, med bra tågförbindelse in till Lissabon.

Här var incheckningen snabb och effektiv. Man fyllde i dokumenten själv och det var inte nödvändigt att fylla i allt. Jag frågade om jag verkligen behöver deklarera vin och sprit ombord. ”No no, just drink it! blev svaret.

Hit gick även våra Norska vänner, så det blev ytterligare Norsk-Svenskt umgänge.

Vi tog tåget in till Lissabon där tog vi en ”hop on hop of” buss. Det blev en lång sightseeing tur med bara två hop of. Man får se mycket men det blir lite opersonligt med en guideröst i öronsnäckan och sevärdheterna passerar förbi. 

Lätt avgasförgiftade och med begynnande sittsår klev vi av bussen vid sjutiden. Normalt brukar vi promenera runt ”på känn” när vi är i en storstad, och så lär det nog bli nästa gång. 

Nästa anhalt blev Lagos på Algarvekusten. Här har havet format klippväggarna. Vi tog dingen och åkte runt bland spektakulära formationer och grottor. Vi badade vid en av de många små sandstränderna vid klipporna. Det blev några behagliga dagar med båtmeck (däcksbelysning), golfrunda, promenader och restaurangbesök.Det var mycket musik och uppträdande på gator och torg i denna livliga turiststad som var ganska präglad av Engelska turister. 

Vi blev också tvungna att ta farväl av Lars-Erik från Lofoten, som vi har haft mycket trevligt umgänge med i många hamnar. 

En reflektion från Portugal är att man ser otroligt ofta poliser ute. Poliser i bilar, till fots, på cyklar, motorcyklar, fyrhjulingar och hästar. 

Onsdagen 12/9 lämnade vi Lagos och seglade mot Porto Santo, en liten ö intill Madeira. Prognosen visade svaga vindar på ca 5 m/s från no. Första dagen kunde vi trots svag vind göra ganska bra fart med spinnaker men vinden minskade och blev mer akterlig. Det blev motorsegling resten av vägen. När vi kom fram efter 3 dygn och 10 timmar var det inte mycket diesel kvar. 

Det var förvånansvärt varmt på havet. Ljumma stjärnklara nätter och varma soliga dagar.  

När vi kom fram på lördag kväll var det Christofer Columbus festival så trots att vi var lite trötta gick vi in till Vila Baleira som är byn på ön. Vi kom precis lagom till föreställningen. Med Columbus och hustru (som kommer från Porto Santo) i spetsen tågade ett stort följe genom byn och samlades på torget. Alla var fint utklädda och skildrade historien runt Columbus, med slavhandel, orientaliska inslag och mycket mer. Man hade lagt ner mycket arbete på kostymer, sminkning och föreställning. 

Porto Santo verkar vara en lugn och trevlig liten ö med få turister. Vi stannar här några dagar. Här skall finnas bra snorklingsställen och vandringsleder. Trafiken är väldigt måttlig, så cyklarna är redan framme. Det kostar 24 euro per natt i marinan och för 100 euro kan man ligga här en hel månad.

Första hamnen i Portugal blev Porto. Efter en segling på ca 65 nm kom vi fram till Marina Douro som ligger en bit in i flodmynningen med en halvtimmes promenad in till ”gamla sta’n”. Nästa dag cyklade vi in till centrum och röstade på Svenska konsulatet. Konsulatet ligger mitt i turiststråket i gamla sta’n. Röstningen gick väldigt smidigt och var avklarad nästan lika snabbt som om vi skulle gjort det hemma. Vi låste cyklarna utanför konsulatet och gick runt i staden. Det är väldigt kuperat så det blev ett bra träningspass. En inkastare på en restaurang påstod att Porto är den stad i Europa som har flest turister. Vet inte om det stämmer, men många var de. Man kan förstå varför. Staden ligger vackert, lite som Rio de Janeiro, fast med gammal europeisk kultur. 

Vi stannade en vecka i Porto. Det var fint väder när vi kom, men sen kom dimman. Tre dygn med dimma. Vi var på portvinsprovning på Churchill’s visitor center. En ganska ung men respekterad portvinstillverkare. Det var intressant och vinet smakade mycket bra. 

Marinan var välorganiserad. Den var inte helt gratis, men de var väldigt trevliga och hjälpte till med allt. Lite som en turistbyrå, där man boka vad man vill, beställa taxi, gratisresa till El Corte Ingles  mm. Inte för att vi utnyttjade dessa tjänster, men ändå olikt andra marinor. Vi fick också bröd varje morgon till båten. 

Strax intill marinan finns ett offentligt tvätteri. Det är helt manuellt. Inga maskiner. I flera stora bassänger av sten tvättade kvinnor under livligt prat sin tvätt. Vi frågade på marinan om hur det hela fungerade. De sa att de flesta som gick dit hade tvättmaskin hemma, men tvättade där av sociala skäl. ”Det var bättre än att gå på terapi.”

Hamnarna utmed Portugals Atlantkust är nästan alltid i flodmynningar. Överallt längs floden stötte man på män och en och annan kvinna med långa fiskespön. Vi frågade om vilken sorts fisk de var ute efter. Det var havsabborre. Vi såg aldrig någon som fick napp. Kanske var det lite som det med tvätten.

Området nära marinan var en egen liten stadsdel. Flera kvarter med många restauranger, små butiker och marknad med fisk och grönsaker. De flesta restaurangerna serverade fisk och skaldjur som tillagades på stora osande grillar.

 Vi träffade Lars Erik från Lofoten som seglat hit i sin Sweden Yachts 38. Vi hade en trevlig kväll på fiskrestaurang. 

Närmaste supermercado låg ett par kilometer (uppförsbacke) från marinan i ett område med modern bebyggelse. På vägen dit tog man en genväg genom en liten ravin. En smal liten väg mellan gamla anspråkslösa hus. Både hundar och människor hälsade glatt på oss turister med konstiga cyklar som passerade.

I marinan skedde aktiviteter som vi förundrades lite över. Det fanns ett eller kanske flera företag som hade ett antal båtar av olika sort. Segelbåtar och motorbåtar. Flera motorbåtar nära oss befolkades av med människor som låg och solade på fördäck, åt och drack. Nästa dag var det det byte, och ett nytt par eller familj satt på båten som aldrig lämnade hamnen. 

Andra båtar gjorde ett antal timslånga turer per dag. Kunderna var då nästan uteslutande unga tjejer som dansade på fördäck till musik. Vi förstod inte riktig sammanhanget. Skolavslutning i slutet av augusti? 

Sista kvällen i Porto kommer vi att minnas länge. Vi gick in till gamla sta’n för att lyssna på fadomusik. Vi hade tidigare kollat in ett ställe som skyltade med att de skulle ha fado på lördag kväll. Fadon var inställd och vi gick vidare. Alldeles vid den gamla järnvägsbron som korsar Douro hörde vi musik som lät som fado. Alldeles intill turiststråket men ändå flera hundra mil bort kom vi in i en ”karaokesylta” som inte var av denna världen. Vi satte oss vid ett bord i en liten och mycket anspråkslös lokal. Menyn var grillade sardiner, sallad, öl eller vin. Vi hade ätit tidigare och tog bara öl.

Alla verkade känna varandra. Vi var de enda utomstående. Man fattade inte vilka som jobbade där eller vilka som var gäster. Man turades om att sjunga av hjärtans lust. Ibland bra och ibland inte lika bra. Alla, nästan alla levde med, men mitt i lokalen satt tre män som dock verkade helt ointresserade av musiken. De var helt uppslukade av en fotbollsmatch som visades på en liten tv. 

Naturligtvis gick det inte obemärkt förbi att det hade hamnat ett par aliens  i lokalen.  De ville att vi skulle sjunga. Lite blygt avstod vi. Vi stannade rätt länge, mjuknade upp lite och deltog även vi  i den allmänna dansglädjen. När vi gick sade de hej då och frågade om vi hade haft roligt. Det hade vi!

Människorna här hörde troligen inte till de välsituerade på det ekonomiska planet, men verkade ha väldigt kul. Man blir inte rik när man tar 1,25 euro

Efter Muros seglade till Portonovo i en ria(vik) längre söderut. Vi hade tänkt att ankra. Det var dock så många ”badbåtar” som ankrat så det var svårt att hitta någon bra plats. Vi lade oss i marinan. Hamnen var inte inte så pittoresk, men personalen trevlig. Det var en livlig hamn med aktiviteter hela tiden. Dykare, kanotister ,seglare ,vattenskoter och standup paddling. Och på kvällen fick vi se en utter komma simmande akter om båten. 

Det pågick en sommarfestival från tisdag t.o.m. lördag. Spanjorerna sparar inte på krutet när det är fest. Rätt som det var smällde det av bomber i luften. Detta pågick i omgångar både morgon, middag och kväll. Det var livemusik från två scener, tivoli med otroligt hög musik och ljudeffekter från varje attraktion. En veritabel kakafoni. 

Klockan tolv på kvällen var det ett mycket mäktigt fyrverkeri. Fullt ös i femton minuter.

En dag var det en stor marknad med massor med stånd. Det var rätt likt en svensk marknad typ Nossebro. 

Vi stötte på en procession som gick genom staden ( Procesion del Carmen). Vi förstod inte hela innebörden, men det var säckpipor, trummor, dansare, helgon, blåsorkester,allvarliga män i mörka kostymer och mycket mer. När det hela avslutades nere vid hamnen så slutade man med med tio minuters bombkaskad. En del mammor höll för öronen på sina barn.

Portonovo blev en intressant och lite omtumlande upplevelse. 

På lördagen seglade vi en kort bit längre in i ”rian”. Vi ankrade utanför Combarro.

Där avnjöt vi skaldjursläckerheten Percebe, som vi inhandlat på fiskmarknaden i Portonovo.

Combarro var en mycket pittoresk liten by. Vi tog dingen in till hamnen och åt en god fiskmiddag. Även här var det procession som avslutades vid restaurangen. Här var det mycket lugnare och utan bomber.

Redan nästa dag seglade vi till Baiona, som blev sista hamnen i Galicien.

Som kanske framgår så tycker vi att vistelsen i Galicien har varit mycket trevlig.

Nu skall det bli spännande att besöka Portugal.

Just nu ligger vi i en marina i Muros. Nu har äntligen värmen kommit till nordvästra Spanien. Vi har nu tillbringat drygt två veckor i området sedan vi landade i A Coruna. 

Denna stad var en positiv överraskning. I den gamla stadskärnan, alldeles intill ”vår” marina, finns det otroligt många bilfria stenlagda gator och gränder med restauranger, caféer, butiker mm. Det var ett myllrande folkliv och atmosfären var vänlig och behaglig. Utmed vattnet finns en storlagen esplanad. Man kan gå eller cykla många många kilometer bort till det stora fyrtornet Torre Hercules och vidare runt udden ända till playa Riazor. 

Vi träffade flera svenska seglare här. En kväll var nio stycken ute på sta’n och tog en öl. Vi lär sammanstråla med flera av dem längre framöver. Vi träffade också Hendrik och Maja igen. 

Galicien är ett fisk och skaldjursmecka. Vi lyckades dock inte uppleva någon kulinarisk sensation på restaurang (antagligen otur). Själv är ibland bäste dräng. Med inköpt fisk från butikens mycket välsorterade fiskavdelning lagade vi en fantastisk måltid i båten. Vi vet inte vad det var för fisk vi åt. Översättningen på Google sade ”plywood”. 

Det är alltid kul och intressant att uppleva andra kulturer. Vi har bl.a. förundrats över snabbköpskassorna i Skottland och Irland. Här i Spanien har vi stiftat bekantskap med den Spanska myggan. Den Spanska myggan är inte alls som den Svenska. Den Spanska är nästan ljudlös. Den visar sig ytterst sällan och fjantar inte heller runt en tänd lampa. Det är en listig gynnare som slår till när man sover. Trots att vi stänger till innan vi tänder ljuset blir vi inte kvitt dem. Eftersom de så ostört får smaska på vårt blod, ibland med en touch av Rioja misstänker vi att de etablerats sig här i båten och föder tusentals nya små myggor som vi skall försörja.

Efter fem dygn seglade vi vidare. I lugnt väder tog vi oss 50 nm längs Costa de Morte. Vi ankrade två dygn utanför Camarinas. Vi badade och jag kollade att det inte hade börjat växa på propellern. Den var slät och fin. Vi provade även den nyinköpta gummibåten. Ekipaget med likaledes ny 6 hk motor levde dock inte riktigt upp till förväntningarna. Den skulle kunna plana med två personer, men det gjorde den inte. 

Nu ligger vi alltså i Muros. Idag to vi bussen till Santiago de Compostela. Jättekatedral och pilgrimsvandrare präglade staden. Saluhallen var intressant men svulstiga katedraler är väl egentligen sådär.

I de flesta marinor måste man ha egen slang med sig för att slippa fylla vattentanken med dunkar. Detta hade inte vi. Vi köpte dock en i A Coruna. En mjuk en som inte tog någon p lats alls. Vid första tankningen flög munstycket av och fastnade i påfyllnlngsröret på båten. Gun är dock slug och lyckades med list och teknik fiska upp den igen.

Vi ligger kvar i morgon och om vädret är ok blir det några ankringsdagar innan vi seglar till Portugal.

Biscaya

Vi startade överseglingen från Crosshaven till A Coruna (ca 510 nm) torsdagen 2/8 kl 19. Beräkningen var att komma fram till A Coruna under dagen på måndag 6/8. Vindprognosen sade att vi skulle få måttlig vind från sydväst under natten för att sedan fortsätta vrida mot väst, nordväst och nord under överfarten. Vindprognosen som vi kontinuerligt laddade ned med satellittelefonen stämde hela tiden otroligt bra med verkligheten. Vindstyrkan var dock alltid lite högre. 

Vi tuggade oss ut för motor i kraftig motström från Crosshaven. Efter en timme kunde vi hissa segel och segla på kurs mot Spanien. Dimman var tät och vågorna från den  starka vinden tidigare hade inte lagt sig, så första natten blev lite obekväm.

Delfiner har dock en förmåga att underhålla oss människor. I den kraftiga marelden for de som upplysta projektiler runt båten.

När det blir mörkt känns det som att båten rusar fram. Man tittar framöver och inser att det är meningslöst. Man ser ju ändå ingenting. Det gäller att ha förtröstan och att lita på att allt är ok. 

Nästa morgon lättade dimman, vinden vred mot nordväst och vi kunde senare spira ut genuan och undanvind för första gången. Natten blev lugn vågorna blev snällare.Framåt morgonen klarnade det upp och solen började titta fram mellan molnen. Resten av dagen blev helt fantastisk. Satte spinnaker på förmiddagen. Vinden var stabil med perfekt vinkel. En stor flock med delfiner simmade runt båten. Vi fick också se när de åt lunch. Det såg väldigt intensivt ut när de på något sätt samarbetade för att ringa in fisken på ett litet område. Som grädde på moset så kom det också valar. Först Grindvalar (tror vi) och sedan  såg jag en större val och lite senare när jag tyvärr var nere i ruffen såg Gun en en riktigt stor val som visade hela sin hydrodynamiska lekamen alldeles nära.

Allt har dock ett pris. Vi glömde i upphetsningen att förbereda oss inför nästa natt. Man bör ju försöka att sova lite för att klara av nattvakterna.Alltså blev natten lite jobbig. Det blev korta pass på ca två timmar vardera. Gun tog första vakten. Hon väckte mig och sa att vi måste nog reva. Vinden hade ökat till 12- 14 m/s vi gick i 8-10 knop med bara genua. Vågorna var dessutom korta höga och oregelbundna. Hur f-n kan det bli så på öppet hav flera tusen meter djupt? Vi rullade in nästan hela genuan och sparade bara en liten flik. Farten gick ner till 4-5 knop och allt blev mycket behagligare. 

Det finns dock grader i helvetet. En gammal seglarkompis (Oscar Karlsson) seglade Volvo Ocean Race, och på södra oceanen i ”the roaring foarthies”, när elen slutade att fungera. De rusade fram i 25 knop i mörkret utan instrument och var livrädda.

Vi har alltmer förstått hur viktigt det är att autopiloten fungerar. Man styr nästan aldrig för hand, och när man gör det är det väldigt svårt att hålla en rak kurs.

Nästa dag, eller snarare på natten korsade vi farleden för de stora fartyg som passerar norra Spanien från och till Engelska kanalen. Återigen blev det dimma. Man ser ju dock alla fartyg via AIS och hoppas att de ser oss (trodde vi). Vi passerade nära ett containerfartyg och jag anropade på VHF. -We are passning you port on port. -Can you ser us?

-Yes we have sen you on the radar for a long time. -Can you ser us on the AIS?

-No we can’t. 

Kommersiella fartyg har AIS transponder typ A och fritidsbåtar typ B. Tydligen stänger en del fartyg av B-transpondrar. Det känns ju sådär.En lärdom är att man måste ha full koll själv.

En anan lärdom är att alltid reva innan man tror att det behövs, (framför allt på natten).

Resten av resan mot A Coruna blev lugn. Vinden minskade ,dimman lättade och sista biten körde vi motor i stiltje. 

Vi kom fram klockan 2 på dagen, ungefär som planerat. Vi var inte speciellt trötta, så efter en ankarläggare tog vi en promenad i sta’n. Det verkar vara en trevlig stad med väldigt många bilfria gator och gränder. 

Trots att vi kommit till Spanien har vi inte samma fantastiska sommarvärme som i Sverige.