Ä
Vi seglade iväg från ankarviken vid Pasito Blanco på södra Gran Canaria den 22/11. Vi blev ljudligt avvinkade av vännerna i viken.
Att segla över Atlanten i en liten segelbåt är både fascinerande och kanske lite
skrämmande. Det fascinerande är att man i ett litet flytetyg, som dessutom är ett hem, kan ta sig fram så långt. Det som är skrämmande är inte svårt att föreställa sig. Om man börjar fundera kan ju mycket hända som gör att man hamnar i ett besvärligt läge. Överseglingen har varit ett bra tillfälle att lära sig att inte bekymra sig över saker som man ändå inte kan göra någonting åt. När man susar fram i mörkret på natten är det bara att ha förtröstan på att allt skall gå bra. Antagligen är det mycket farligare att köra bil en höstkväll.
Vi har förberett oss länge för att undvika problem, och peppar peppar så har det hittills gått väldigt bra. Båten har skött sig utmärkt, inget har gått sönder och vi har hållit oss friska.
Det har varit många lustfyllda stunder med härlig segling i fina vindar. I början av seglingen lyste månen upp i natten. Stjärnhimlarna var fantastiska. Men mesta delen av tiden har varit mer hårt och inte alltid så behagligt arbete för att ta sig fram.
Det gungar ordentligt mycket hela tiden. Man förvandlas till levande gyron med rätt att ta spjärn. Ibland överraskas man av att båten gör en häftig rörelse och så dunsar man in i nåt hårt. Av farliga saker som kan hända så ligger nog detta rätt högt på listan.
Vid ett tillfälle när Gun höll på att värma mjölk för att göra filmjölk så kom en av de värsta rullningarna på hela resan. Gun dunsade in i navbordet, mjölken skvimplade över och två tallrikar for ner på durken varav en gick i kras. Jag tittade ner och såg Gun ligga bland porslinssplitter och mjölk. Som tur var gick fallet bra och enda sviten blev en porslinsflisa i foten.
Vi har alltid varit fastspända med säkerhetssele redan från trappan upp till sittbrunnen. Det var nödvändigt att veta att den som hade vakt var säkrad för att kunna sova lugnt.
Det var mörkt nästan halva dygnet. Nätterna kändes långa och vi var ofta trötta. Vi försökte få sex timmars sammanhängande sömn per dygn. Vissa dygn blev det dock kortare pass. Att lyssna på ljudböcker gjorde nattpassen mer drägliga.
Det är väldigt glest mellan båtarna på Atlanten. Mer än 95% av tiden så såg man inga båtar vare sig visuellt eller på AIS. Trots detta lyckades vi mitt i natten komma på kollisionskurs med en båt utan AIS ca 250 nm nordväst om Kap Verde. Vi girade 40 ˚ och passerade fartyget på några hundra meters avstånd.
När man bor i Grundsund borde man vara en rackare på att fiska. Detta gäller tyvärr inte oss. Vi fick dock bockat av fiskeriet med en guldmakrill på ca 4 kg.
Flygfiskar var det väldigt gott om. Varje dag var det en eller flera som hade landat i båten. En gång blev jag träffad av en, som tur var inte i huvudet.
Tre dagar efter oss startade den stora kappseglings och cruisingeskadern ARC ( Atlantic Rally for Cruisers). När vi närmade oss Karibien så började de snabbaste båtarna komma i kapp. Med fyra dagar kvar på resan blev vi uppropade på VHF.
”Hej Gun och Anders, nu är ni allt bra långt ifrån Grundsund.” Det visade sig vara en kompis ”Boman” som seglade på en Moore 55. Han tog några bilder på oss. Det skall bli spännande att se dem. En mycket osannolik händelse.
De sista dagarna råkade vi ut för ett antal squalls. Dessa liknar åskoväder (dock oftast utan blixtar), med regn och mycket vind. De rör sig västerut och oftast på natten. De är över på 20-30 minuter. Vi fick som mest 18 m/s.
Vi såg ljusen från Martinique på natten 11/12 och när det ljusnade så var vi ganska nära ön.
Då kan man undra om det fanns mat och vatten kvar på slutet. Apelsiner och grapefrukt höll sig väldigt bra. Vi drack färskpressad juice varje frukost. Potatis, tomat och lök höll sig också bra. Morötter höll sisådär. Ägg höll sig bra.
Det var inga problem att hålla sig vid liv näringsmässigt. Vi bakade inte bröd utan höll tillgodo med tyskt fullkornsbröd med lång hållbarhet. Vi hade ungefär 230 l färskvatten och det räckte gott och väl. Vi hade räknat med att inte klara strömförbrukningen enbart med solkraft. Autopiloten har styrt nästan hela tiden. Den tillsammans med kylskåp VHF och AIS drar en del ström. Vi körde motorn lite varje dag för att ladda batterierna så det gick åt 30-40 liter diesel. När man seglar västerut hamnar solpanelerna i skugga en stor del av dagen.
Det var en väldigt skön känsla att efter komma fram ligga stilla för ankare.
Vi ligger utanför den lilla byn St Anne i en stor ankringsvik med väldigt många båtar.
Vi har utforskat omgivningarna med dingen och till fots.
Xenia var ren och fin i botten när vi lämnade Kanarieöarna. Nu hade det dock kommit ovälkomna gäster. Långhalsar växte på ”överhänget” vid akterspegeln. Detta ligger i vattnet endast när båten gör fart och där finns ingen bottenfärg. Det hade även växt lite längst akterut på skrovet som var bottenmålat. Nu är dom borttagna, men det blir kanske svårt att hålla skrovet rent hela tiden här.
I morgon flyttar vi in till en marina i Marin. Både vi och båten behöver en rejäl avsköljning med sötvatten.
