19 dagar på Atlanten

Ä

Vi seglade iväg från ankarviken vid Pasito Blanco på södra Gran Canaria den 22/11. Vi blev ljudligt avvinkade av vännerna i viken.

Vi lämnar Pasito Blanco

 

Att segla över Atlanten i en liten segelbåt är både fascinerande och kanske lite 

skrämmande. Det fascinerande är att man i ett litet flytetyg, som dessutom är ett hem, kan ta sig fram så långt. Det som är skrämmande är inte svårt att föreställa sig. Om man börjar fundera kan ju mycket  hända som gör att man hamnar i ett besvärligt läge. Överseglingen har varit ett bra tillfälle att lära sig att inte bekymra sig över saker som man ändå inte kan göra någonting åt. När man susar fram i mörkret på natten är det bara att ha förtröstan på att allt skall gå bra. Antagligen är det mycket farligare att köra bil en höstkväll.

Solnedgång

 

Vi har förberett oss länge för att undvika problem, och peppar peppar så har det hittills gått väldigt bra. Båten har skött sig utmärkt, inget har gått sönder och vi har hållit oss friska.

Fulladdat med frukt

Det har varit många lustfyllda stunder med härlig segling i fina vindar. I början av seglingen lyste månen upp i natten. Stjärnhimlarna var fantastiska. Men mesta delen av tiden har varit mer hårt och inte alltid så behagligt arbete för att ta sig fram.

Det gungar ordentligt mycket hela tiden. Man förvandlas till levande gyron med rätt att ta spjärn. Ibland överraskas man av att båten gör en häftig rörelse och så dunsar man in i nåt hårt. Av farliga saker som kan hända så ligger nog detta rätt högt på listan. 

På nätterna revade vi alltid

Vid ett tillfälle när Gun höll på att värma mjölk för att göra filmjölk så kom en av de värsta rullningarna på hela resan. Gun dunsade in i navbordet, mjölken skvimplade över och två tallrikar for ner på durken varav en gick i kras. Jag tittade ner och såg Gun ligga bland porslinssplitter och mjölk. Som tur var gick fallet bra och enda sviten blev en porslinsflisa i foten.

Vi har alltid varit fastspända med säkerhetssele redan från trappan upp till sittbrunnen. Det var nödvändigt att veta att den som hade vakt var säkrad för att kunna sova lugnt.

Det var mörkt nästan halva dygnet. Nätterna kändes långa och vi var ofta trötta. Vi försökte få sex timmars sammanhängande sömn per dygn. Vissa dygn blev det dock kortare pass. Att lyssna på ljudböcker gjorde nattpassen mer drägliga.

Det är väldigt glest mellan båtarna på Atlanten. Mer än 95% av tiden så såg man inga båtar vare sig visuellt eller på AIS. Trots detta lyckades vi mitt i natten komma på kollisionskurs med en båt utan AIS ca 250 nm nordväst om Kap Verde. Vi girade 40 ˚ och passerade fartyget på några hundra meters avstånd. 

När man bor i Grundsund borde man vara en rackare på att fiska. Detta gäller tyvärr inte oss. Vi fick dock bockat av fiskeriet med en guldmakrill på ca 4 kg.

Flygfiskar var det väldigt gott om. Varje dag var det en eller flera som hade landat i båten. En gång blev jag träffad av en, som tur var inte i huvudet.

Flygfisk
Liten flygfisk

Tre dagar efter oss startade den stora kappseglings och cruisingeskadern ARC ( Atlantic Rally for Cruisers). När vi närmade oss Karibien så började de snabbaste båtarna komma i kapp. Med fyra dagar kvar på resan blev vi uppropade på VHF. 

”Hej Gun och Anders, nu är ni allt bra långt ifrån Grundsund.” Det visade sig vara en kompis ”Boman” som seglade på en Moore 55. Han tog några bilder på oss. Det skall bli spännande att se dem. En mycket osannolik händelse.

De sista dagarna råkade vi ut för ett antal squalls. Dessa liknar åskoväder (dock oftast utan blixtar), med regn och mycket vind. De rör sig västerut och oftast på natten. De är över på 20-30 minuter. Vi fick som mest 18 m/s.

Snart blåser det upp

Vi såg ljusen från Martinique på natten 11/12 och när det ljusnade så var vi ganska nära ön.

Martinique i sikte i morgonsol

Då kan man undra om det fanns mat och vatten kvar på slutet. Apelsiner och grapefrukt höll sig väldigt bra.  Vi drack färskpressad juice varje frukost. Potatis, tomat och lök höll sig också bra. Morötter höll sisådär. Ägg höll sig bra.

Det var inga problem att hålla sig vid liv näringsmässigt. Vi bakade inte bröd utan höll tillgodo med tyskt fullkornsbröd med lång hållbarhet. Vi hade ungefär 230 l färskvatten och det räckte gott och väl. Vi hade räknat med att inte klara strömförbrukningen enbart med solkraft. Autopiloten har styrt nästan hela tiden. Den tillsammans med kylskåp VHF och AIS drar en del ström. Vi körde motorn lite varje dag för att ladda batterierna så det gick åt 30-40 liter diesel. När man seglar västerut hamnar solpanelerna i skugga en stor del av dagen. 

Det var en väldigt skön känsla att efter komma fram ligga stilla för ankare. 

Vi ligger utanför den lilla byn St Anne i en stor ankringsvik med väldigt många båtar.

St Anne

Vi har utforskat omgivningarna med dingen och till fots. 

Bästa ”utematen” hittills på stranden vid St Anne

Xenia var ren och fin i botten när vi lämnade Kanarieöarna. Nu hade det dock kommit ovälkomna gäster. Långhalsar växte på ”överhänget” vid akterspegeln. Detta ligger i vattnet endast när båten gör fart och där finns ingen bottenfärg. Det hade även växt lite längst akterut på skrovet som var bottenmålat. Nu är dom borttagna, men det blir kanske svårt att hålla skrovet rent hela tiden här.

I morgon flyttar vi in till en marina i Marin. Både vi och båten behöver en rejäl avsköljning med sötvatten. 

Atlanten dag 14

Här är allt väl. Vi har 6 timmars vakter. kl 19–01 och kl 01–07. Sedan en lur mitt på dagen. I skrivande stund är vår position 17˚24. N. 47˚11W. Vindarna är lite snurriga.

Kort rapport från Atlanten

Efter nästan en vecka befinner vi oss nu (i skrivande stund) 19°59″N 028°19″W. Vi har hittills haft en behaglig segling med bra väder och mycket sol. Igår blev vi omseglade av en katamaran som seglade fram i 21 knop då vi höll en fart på 6,5 knop.

Idag fick vi oväntat besök av en flygfisk som vi fick hjälpa tillbaka överbord.

Gran Canaria II

 

Efter drygt två veckor i den mycket lugna byn Pasito Blanco flyttade vi oss ca 10 nm till Puerto de Mogan. Det är inte helt enkelt att få en plats i hamnarna här denna tiden på året. Ringer man och försöker boka i god tid så får man ofta svaret att det är fullt. Efter flera försök fick vi en plats i Puerto de Mogan. Det var viktigt eftersom vi skulle träffa dottern Anja med familj som bokat in sig en vecka här.

Vi hade några med båtpyssel innan gästerna kom. Vi tog bussen till Las Palmas för att köpa en ny solpanel. Nu var hamnen full av båtar som skall segla eskader över Atlanten med ARC. Den alltid lika trevlige norrmannen Morten i båttillbehörsbutiken hjälpte oss att hitta rätt panel.

 

Morten
Lunch på Sailors Bay, långseglarnas bar i Las Palmas.

 

Och så kom det efterlängtade besöket hemifrån.

Gänget anländer

Vi hade en härlig vecka tillsammans med lite båtutflykt, bad, middagar,kortspel mm.

Första båtturen gick till Pasito Blanco. Vi hade fått besked om att motorn till dingen var reparerad. Detta var tredje och sista reparationen. Vid provturen gick den väldigt ojämnt och konstigt. Fick mekanikern att själv prova. Efter många drag i snöret fick han igång den och sen dog den igen. Ut med tändstiftet. Vatten i cylindern. Äntligen blev den dödförklarad och ny motor skulle skickas från Barcelona. Motorn var helt ny, alltså går allt på garantin. 

Det blev i alla fall en fin tur och vi fick visa Pasito Blanco som vi tycker mycket om. På stranden pågick en tv-inspelning. Det var TV4 som förberedde något som såg ut som ”mästarnas mästare”. Dom var var lite hemlighetsfulla, men vi fick från välunderrättad källa reda på att det var en variant med deltagare med funktionshinder. Undrar om vi hinner hem för att se den?

Tora, Tea och Anja tar ett Atlantdopp.
Middag i båten
TV4 spelar in i Pasito Blanco
Sigge kollar sandlandskap

 

Puerto de Mogan är antagligen en av de trevligaste turistmålen på Gran Canaria. 

Inga stora hotellkomplex utan en trevlig liten by med låga hus, många restauranger och butiker. Norrmän, Svenskar och Tyskar dominerade bland turisterna. De flesta hade uppnått mogen ålder, så det var lugnt framåt natten.

Byn är ursprungligen en fiskeby. Turismen är den helt dominerande näringen, men fortfarande lever fisket. Vi låg på en plats där vi hade fin utsikt över kajen där fisken landades.

Det gick inte att missa att en båt kom in och landade sin fisk. Överdrivet högljutt konverserade man med varandra mellan båt och kaj. Denna skrikande samtalston upplever man lite varstans. Nästan uteslutande är det äldre män som skriker till varandra trots att dom bara står två meter ifrån varandra. Varför? Vi har spekulerat över detta. Kanske är det nån slags macho-härskarteknik som ökar i decibel i takt med avtagande hörsel. Man undrar om detta är lokalt. 

Fiskekajen i Puerto de Mogan
Puerto de Mogan by night
Marknad

Tyvärr går en vecka väldigt fort och Våra besökare har åkt hem. 

För övrigt har vi sysslat med översyn av båten, lite segelreparation och inköp av en ny solpanel. 

I Puerto de Mogan finns två supermarkets, så vi bunkrade upp ordentligt innan vi gick till Pasito Blanco för att hämta upp motorn. 

Motoreländet började den 19:e oktober och är inte slut än. Nu har den nya motorn legat hos tullen i Las Palmas i fem dagar. Vi försöker förgäves att få inblandade parter att skynda på processen. Att påverka denna byråkratiska institution, som antagligen fått välsignelse från både han där uppe och han där nere, verkar helt ogörligt. 

Ok jag skall inte gnälla alltför mycket på tullen här. Idag kom nämligen motorn. Hurra!

Nya motorn provkörd.

Nu kan vi alltså segla iväg och slipper att frustrerat ligga här och titta på när all inköpt frukt blir övermogen.

Prognosen ser bra ut, waypoints är utlagda, så i morgon bär det iväg.

Ruttplanering

Gran Canaria

Efter två dygns segling anlöpte vi småbåtshamnen i Las Palmas. Vi passerade den livliga kommersiella hamnen. Där låg flera jättelika borrfartyg. Hamnen har blivit en betydande servicehamn för dessa fartyg som opererar på Afrikas västkust.

Småbåtshamnen är jättestor, med plats för 1250 båtar. Ändå kan det vara svårt att få plats här denna tid på året. Båtar som deltar i atlantseglingseskadern ARC har förtur. Trots att det var rätt gott om lediga platser fick vi bara ligga här i tre dagar. Efter det fick man ”tigga” om lite mer tid.
Hamnen är statlig och det är väldigt billigt att ligga här. Många bor här i sina båtar mer eller mindre permanent. Det finns ca 70 Svenska långliggaree här i hamnen.

På plats i Las Palmas

När vi på fredagen provianterade på mataffären Hyper Dino träffade vi ett svenskt par som tipsade om att varje fredagkväll var det svenskträff på baren Sailors Bay i hamnen. Vi gick dit och det blev en trevlig kväll.
Lars som har sin båt på Källvikens varv ringde när vi var på Porto Santo och ville ha läder på sin ratt. Vi sa att det kan dröja lite eftersom vi är på väg till Karibien.
När jag på lördagen stod och pratade med några seglare på bryggan kom en man och frågade om någon här heter Anders. Jodå det var Lars som hade sett på Marine Traffic att vi låg i hamnen. Vi blev bjudna till söndagsmiddag till Mona och Lars som har en lägenhet här. Förutom god mat bjöd de på erfarenheter från sin tidigare seglats till Västindien.
Det har blivit mer regel än undantag att man träffar kompisar från tidigare hamnar.
Tillsammans med Pelle på ”Lilla My” och Jonas och Madeleine på ”Elise” gick vi på vandring i bergen.
Vi tog buss till byn Tejeda som ligger 1600m ö.h. Därifrån gick vi uppåt till 1720 m.ö.h.
Planen var att ta oss ca 8 km ner till en by och därifrån ta bussen tillbaka.
Vi navigerade dock lite fel, så det blev drygt 2 mils vandring. Vad gör det när naturen är vacker och benen är starka.
När vi till slut kom till byn Valleseco kunde vi i väntan på bussen förfriska oss på en mysig bar med med bilder på Marilyn Monroe, Che Guevara ,James Dean och Elvis på väggarna.

  Det gick brant uppför i början.
Topposering
Snart vid 1720 möh
Högsta bergen på ön
Utsikt mellan eucalyptusträd.
Är det skägglav?
Naturen var skiftande
Sista biten på asfalt.
Äntligen framme vid busstationen.

Gun behövde laga en trasig tand. Med hjälp av Google Maps gick vi till närmsta tandläkare. Gun blev mottagen nästan direkt. Efter knappt en timme var allt klart till ett pris som var lägre än i Sverige.
Vi fick ligga kvar en vecka här, och hann inte drabbas av den kardborreeffekt som staden uppenbart har på många.
Vi tyckte att staden var lite ”brötig”, men stranden Las Canteras var rätt fräck. Där åt vi dessutom resans kanske bästa restaurangmåltid.
Vi lämnade Las Palmas i hällande regn och vind på 10m/s seglade mot södra Gran Canaria.
Det var antagligen accelerationseffekten mellan Fuerteventura och Gran Canaria som gjorde att vinden senare ökade till drygt 22 m/s i byarna. Med bottenrevat storsegel och genuan inrullad var det inga problem i den hårda vinden. När vi kom ner mot läsidan av ön så minskade vinden hastigt.

17m/s strax innan det blev 22m/s

Första lämpliga hamn och ankarställe var Pasito Blanco. Vi ankrade utanför hamnen.
Här låg två Svenska båtar sedan flera veckor. Svante och Sanna från Vänersborg och Björn från Norrköping. Vi hade fem härliga ankringsdagar med mycket badande. Sedan kom en mycket kraftig swell (vågor). Vågorna var så kraftiga så att de slet av ankarkättingen på Elise som låg ankrad lite längre österut.

Ankring utanför Pasito Blanco
Med Björn,Svante,Sanna och Cocos i Arguineguin

Vågorna och ett inkommande åskväder gjorde att vi flyttade in i marinan.
Här har man ca 17 regndagar per år och vi har redan avverkat ett par av dom. När åskan kom så regnade det riktigt ordentligt till lokalbefolkningens förtjusning.
Det händer inte så mycket här, och det är mycket behagligt. Vi går igenom båten, så att den förhoppningsvis skall ta oss över Atlanten om drygt två veckor.
Fram tills nu har vi inte haft några problem med saker som går sönder. Nu har dock den helt nya motorn till dingen krånglat. Nu är den för andra gången på en vecka på reparation. Vi hoppas att den blir klar innan vår dotter Anja med familj kommer och hälsar på om drygt en vecka.
Vi simmar en del och promenerar mycket så att även vi skall hålla hela vägen över Atlanten. Idag gick vi 13 km till Maspalomas. Vi gick över de berömda sanddynerna. Det finns olika teorier om hur de har bildats. En är att de bildades 1755 av de väldiga tsunamivågor som orsakades av den förödande jordbävningen i Lissabon detta år. Mer än 30 000 människor dog där och stora delar av staden förstördes.

Mycket sand!
Maspalomas

 

Porto Santo och Madeira

14 dagar i marinan på Porto Santo (rekord). Vi har börjat lära oss att ta det lugnt och inte hasta vidare till nästa hamn. Det lugna tempot och den låga hamnavgiften var kanske anledningen till att många stannade länge här. 

Det blev väldigt socialt. När vi kom var vi den enda svenska båten, men efter några dagar var det flera stycken. De flesta i hamnen målade sina ”tags” på den långa muren på vågbrytaren. Det blev en träffpunkt där man stannade och beundrade varandras ”konstverk”.

Målningen klar

En kväll ordnade Kanadensaren Shane grillparty på vågbrytaren. Så gott som alla i hamnen kom och det blev en trevlig kväll. Den var så trevlig så att nästa dag blev väldigt lugn.

 

På grund av den måttliga trafiken blev cyklarna mycket använda. Nästan varje dag cyklade vi till byn och handlade mat på Pingo. Vi är lite dåliga på att planera matinköpen. 

Vi cyklade långtur på ön. Jättemycket uppför och lika långt ner, sen upp igen och ner igen. Puuh!

Cykeltur i bergen

Porto Santo är en karg ö med väldigt lite nederbörd. Bergen är inte tillräckligt höga för att få molnen att släppa sin fukt. Ön har inget av den frodiga grönskan som grannön Madeira har, men dom har något som saknas på Madeira. Här finns långa fina sandstränder. Vi badade varje dag på stranden intill marinan i kristallklart vatten.

Den långa stranden på Porto Santo
Läcker strand på sydvästra udden

Efter mycket cyklande på ön bestämde sig min cykel för att lägga ner verksamheten. Det hopfällbara styret fällde ihop sig av sig själv just när vi svängde in på hamnplanen. Det var tur att det inte hände tidigare i någon brant nedförsbacke.

Vi packade in cyklarna och begav oss till den stora gröna ön strax intill. Det var en lagom dagstur att segla till Madeira. Vi stannade vid öns östra udde och ankrade i en vik. En vik med mäktiga bergskanter och en liten stenstrand. 

För ankare
Muckle Flugga låg också här

Ca 30 meter från båten såg vi något som såg ut som en jättesäl. Ca 3 meter lång med en nos som var lite annorlunda. Lite senare fick vi reda på att det måste ha varit en munksäl. Den var tidigare vanlig längs Madeiras kust, men är nu mycket sällsynt. Efter första natten vände vinden 180˚ och blåste rakt in i viken med byar upp till 10 m/s. Rocna ankaret satte om sig utan problem och vi låg stadigt förankrade (så var det Sven!)

Jolletur i ankarviken
Spektakulära bergskanter med hål

Dyningen blev alltmer besvärande, så efter andra natten lämnade vi viken och seglade till Funchal.

Marinan i Funchal har knappt några gästplatser. Man får ligga längs vågbrytaren eller vid pontonerna på platser som tillfälligtvis är lediga. Vi hade tur och fick efter några timmar flytta från vågbrytaren till en pontonplats som blev ledig. Ibland är det bra att ha en liten båt.

Här låg vi

Härligt, nu kunde vi i lugn ro lämna båten för att utforska denna ö som vi aldrig tidigare varit på. Vi tog bussen genom staden uppför bergssidorna till Ribeiro frio för att vandra längs en av öns äldsta levador.

Vandringen tog knappt tre timmar. Stigen ringlade sig längs branta gröna bergssluttningar. Ibland var det smalt med rejäla stup. Som tur var hade man här satt järnstolpar med vajer mellan. Jag (Anders) som är lite höjdrädd hade antagligen krupit i vattenrännan om dessa inte hade funnits. Nu kunde jag istället kavat traska på och njuta av den fantastiska utsikten. 

Fint var det!

Vi hade turen att komma till Madeira när det var ”nature week”. Kommunen bjöd gratis på aktiviteter. Två stycken kunde man välja. Vi signade in på jeeptour och besök på botaniska trädgården.

Jeepturen blev en intressant och lärorik upplevelse. Miguel som körde var mycket trevlig och kunnig. Det blev en drygt tre timmar lång rundur. Inspirerat berättade han om jordbruk, växter, historia, politik och allt möjligt annat. 

 

Jeeptour
Miguel hade mycket att berätta

Nästa dag besökte vi botaniska trädgården. Bussturen i sig var en upplevelse. Busschauffören manövrerade med millimeterprecision på smala kurviga vägar mellan hus, parkerade bilar, katter och hundar.

Ronaldo kommer från Madeira och fotboll är lite av en religion på ön. När Maritimo som spelar i högsta ligan hade hemmamatch var vi ju tvungna att se detta. Hemmalaget förlorade med 1-3. Publiken viftade med vita näsdukar och var med rätta besvikna både på domaren och laget. Motståndarna spelade dock bra.

Snart matchstart

Madeira var väldigt trevligt och eftersom vi kunde ligga kvar länge till på vår båtplats tänkte vi stanna här en vecka till. Karsten och Jeanette som vi blivit goda kompisar med på Porto Santo hade kommit hit. Jonas och Madeleine som vi träffade redan i Skottland var på ingång. 

Vi blev varse att även orkanen Leslie var på väg mot Madeira. Ibland visade prognoserna att gå lite norr om ön och ibland att den skulle komma rätt på oss. Vi gav oss iväg lite tidigare än beräknat. Det var viktigare att undvika dåligt väder. Vi seglade mot Kanarieöarna på tisdagen, fyra fem dagar innan Leslies ankomst.

Avståndet till Las Palmas är ca 280 nm vilket blir två dygns segling. Det blev behaglig segling i varierande men lätta vindar. Första natten dog vinden ut så det blev motorkörning under en fantastisk stjärnhimmel. Vinden kom tillbaka på morgonen och stod sig nästan hela vägen till Las Palmas.

Nu har vi seglat ungefär 2900 nm. Det mesta har varit på öppet hav eller längs oskyddade kuster. Vi har väldigt lite tidigare erfarenhet av segling på stora havet. 

Hemma längs kusten är ofta vågmönstret till största delen påverkat av vinden och vågorna går huvudsakligen i vindriktningen. Så har inte varit hittills på vår resa. 

Vågorna är ofta oregelbundna, påverkade av dyning från något väder längre bort eller strömmar. Vid låg fart påverkar vågorna båten extra mycket.

När man skall sova i ruffen känns det ibland som att havet bjudit upp Xenia till yster dans ackompanjerat av ljud från knarrande skot, gnissel från kick och bom och ljud från föremål i båten som rör sig. Lyckas man tysta ett ljud så dyker plötsligt något annat upp.

Ett lurigt ljud som det tog lång tid att lokalisera var från en sprayflaska där den lilla metallkulan i burken åkte fram och tillbaka.

Här är lite fler bilder

Taggade långt innan Facebook fanns
Man minns sina gamla hjältar
Man blir törstig av att cykla
Med Jaeanette och Karsten på hamnbaren i Porto Santo
Här ligger vi.
Door of perception
Watermaker
Vila Baleira huvudort på Porto Santo
Fiskebåtar i Funchal
Bambuspön för att hiva upp tonfisk som blivit förvirrad av luftbubblor i vattnet
Utflykt Porto Santo
Vågat bad
Så tuktas en tuja

Från Porto till Porto Santo

 Porto var mycket trevligt, men nu var vi sugna på att segla vidare söderut och förhoppningsvis komma ifrån dimman. Vi gick tidigt på morgonen och såklart var det dimmigt. Vi har blivit vana vid att stirra in i dimman för att undvika att köra in i något av de otaliga fiskeredskapen. Dimman lättade efter ett tag och det blev riktigt fin segling längs kusten. När vi närmade oss Figueira da Foz minskade vinden men när vi rundade udden in mot staden accelererade den plötsligt till som mest 17 m/s i byarna. Enligt plottern toppade vi i 16 knop i en surf.

Vi hade seglat ifrån ett antal båtar som var på väg åt samma håll, så när vi lade till vid besökspontonen hade vi bara en båt framför oss som skulle checka in. Man skall visa pass, certifikat och försäkringsbevis. Många uppgifter är det som skall fyllas i på formulär. I tidigare hamnar har vi fyllt i uppgifterna själva. Här skulle allt fyllas i av en trött, omständig och långsam tjänsteman. Proceduren tog ca en halv timma.

Här träffade vi Jan-Rune och Randi från Stavanger, som vi tidigare stött på i Kilmore Quay. Hit kom även Lars-Erik som vi träffade i Porto. Det blev trevligt umgänge med kvällsdrinkar och restaurangbesök.

Eftersom att många båtar har ungefär samma rutt, så blir det gärna så att man oplanerat stöter på varandra längs vägen. Detta är väldigt trevligt.

Vi fortsatte söderut på vår flykt från dimma och kallt badvatten.

Det blev härlig segling i perfekta förhållanden till Peniche.  8-10 m/s brant slör och ingen dimma. Xenia visade sina fina seglingsegenskaper. Vi seglade snabbare än alla båtar omkring oss. Vi forsade förbi en Garcia 45, en aluminiumbåt som ser rätt ”racig” ut, men oj vad långsam den var. 

Gästhamnen i Peniche bestod av en liten ponton med plats för 10-15 båtar längs med. Pontonen var full, men där låg en Fransk båt som backade in i vår akter dagen innan  när de lämnade Figuera da Foz. Vi tänkte att nu är det ”pay back time” så vi frågade om vi kunde ligga utanpå honom. Lite motvilligt gick han med på det. Han påpekade att de många fiskebåtar som går in och ut i hamnen ger kraftigt svall. 

Det var ingen underdrift. Efter att första båten passerat lämnade vi fransmannen och ankrade utanför vågbrytaren vid en sandstrand. Det blev jättebra.

Nästa dag tog vi dingen in till staden och tog en flera timmar lång promenad. Utmed klipporna mot havet hittade vi ett område med pittoreska små hus. Det var ännu trängre mellan husen än hemma i Grundsund.

Nästa morgon stävade vid väldigt försiktigt ut mellan ankarliggarna i total ”tjocka”.

Efter motorgång i 40 NM kom vi in i en annan klimatzon. När vi rundat udden  vid Cascais steg temperaturen med 10 grader på en liten stund. Härligt!

Vi passerade Cascais och lade oss i Oeiras, med bra tågförbindelse in till Lissabon.

Här var incheckningen snabb och effektiv. Man fyllde i dokumenten själv och det var inte nödvändigt att fylla i allt. Jag frågade om jag verkligen behöver deklarera vin och sprit ombord. ”No no, just drink it! blev svaret.

Hit gick även våra Norska vänner, så det blev ytterligare Norsk-Svenskt umgänge.

Vi tog tåget in till Lissabon där tog vi en ”hop on hop of” buss. Det blev en lång sightseeing tur med bara två hop of. Man får se mycket men det blir lite opersonligt med en guideröst i öronsnäckan och sevärdheterna passerar förbi. 

Lätt avgasförgiftade och med begynnande sittsår klev vi av bussen vid sjutiden. Normalt brukar vi promenera runt ”på känn” när vi är i en storstad, och så lär det nog bli nästa gång. 

Nästa anhalt blev Lagos på Algarvekusten. Här har havet format klippväggarna. Vi tog dingen och åkte runt bland spektakulära formationer och grottor. Vi badade vid en av de många små sandstränderna vid klipporna. Det blev några behagliga dagar med båtmeck (däcksbelysning), golfrunda, promenader och restaurangbesök.Det var mycket musik och uppträdande på gator och torg i denna livliga turiststad som var ganska präglad av Engelska turister. 

Vi blev också tvungna att ta farväl av Lars-Erik från Lofoten, som vi har haft mycket trevligt umgänge med i många hamnar. 

En reflektion från Portugal är att man ser otroligt ofta poliser ute. Poliser i bilar, till fots, på cyklar, motorcyklar, fyrhjulingar och hästar. 

Onsdagen 12/9 lämnade vi Lagos och seglade mot Porto Santo, en liten ö intill Madeira. Prognosen visade svaga vindar på ca 5 m/s från no. Första dagen kunde vi trots svag vind göra ganska bra fart med spinnaker men vinden minskade och blev mer akterlig. Det blev motorsegling resten av vägen. När vi kom fram efter 3 dygn och 10 timmar var det inte mycket diesel kvar. 

Det var förvånansvärt varmt på havet. Ljumma stjärnklara nätter och varma soliga dagar.  

När vi kom fram på lördag kväll var det Christofer Columbus festival så trots att vi var lite trötta gick vi in till Vila Baleira som är byn på ön. Vi kom precis lagom till föreställningen. Med Columbus och hustru (som kommer från Porto Santo) i spetsen tågade ett stort följe genom byn och samlades på torget. Alla var fint utklädda och skildrade historien runt Columbus, med slavhandel, orientaliska inslag och mycket mer. Man hade lagt ner mycket arbete på kostymer, sminkning och föreställning. 

Porto Santo verkar vara en lugn och trevlig liten ö med få turister. Vi stannar här några dagar. Här skall finnas bra snorklingsställen och vandringsleder. Trafiken är väldigt måttlig, så cyklarna är redan framme. Det kostar 24 euro per natt i marinan och för 100 euro kan man ligga här en hel månad.

Mycket dimma var det!
Tjurfäktningsarena i Figueira da Foz
Där bakom gömmer sig picadorerna.
Alltid lika trevligt sällskap

 

Peniche
Grillen är tänd. Peniche
Fint läge och en liten örtträdgård nedanför muren.
Cabo Sao Vincente
Pigga delfiner
Cykeltur Oeiras-Cascais
Lätt att cykla vält på detta torg i Cascais
Lagens långa arm syntes överallt.
Stenigt hus i Cascais
Våra Norska vänner
Lars-Erik, Randi och Jann Rune

 

Sjöfartsmuseet i Lissabon
Plötsligt dyker Knud Reimers Tumlaren upp bland historiska skepp.
Kungens hytt
Lissabon
Cabo Sao Vincente bakom, runt hörnet Algarvekusten.
Häftiga klippor in mot Lagos
Lagos
Ett bad bland klipporna
Skärmbild
Land i sikte!
Porto Santo
Christofer Columbus festival
Tjejerna var läskiga på Columbus tid
Huvaligen!
Cykeltur Porto Santo

 

Man blir törstig av att cykla
Madeira i bakgrunden
Synligt grund
Här ligger vi

 

 

 

Porto

Första hamnen i Portugal blev Porto. Efter en segling på ca 65 nm kom vi fram till Marina Douro som ligger en bit in i flodmynningen med en halvtimmes promenad in till ”gamla sta’n”. Nästa dag cyklade vi in till centrum och röstade på Svenska konsulatet. Konsulatet ligger mitt i turiststråket i gamla sta’n. Röstningen gick väldigt smidigt och var avklarad nästan lika snabbt som om vi skulle gjort det hemma. Vi låste cyklarna utanför konsulatet och gick runt i staden. Det är väldigt kuperat så det blev ett bra träningspass. En inkastare på en restaurang påstod att Porto är den stad i Europa som har flest turister. Vet inte om det stämmer, men många var de. Man kan förstå varför. Staden ligger vackert, lite som Rio de Janeiro, fast med gammal europeisk kultur. 

Vi stannade en vecka i Porto. Det var fint väder när vi kom, men sen kom dimman. Tre dygn med dimma. Vi var på portvinsprovning på Churchill’s visitor center. En ganska ung men respekterad portvinstillverkare. Det var intressant och vinet smakade mycket bra. 

Marinan var välorganiserad. Den var inte helt gratis, men de var väldigt trevliga och hjälpte till med allt. Lite som en turistbyrå, där man boka vad man vill, beställa taxi, gratisresa till El Corte Ingles  mm. Inte för att vi utnyttjade dessa tjänster, men ändå olikt andra marinor. Vi fick också bröd varje morgon till båten. 

Strax intill marinan finns ett offentligt tvätteri. Det är helt manuellt. Inga maskiner. I flera stora bassänger av sten tvättade kvinnor under livligt prat sin tvätt. Vi frågade på marinan om hur det hela fungerade. De sa att de flesta som gick dit hade tvättmaskin hemma, men tvättade där av sociala skäl. ”Det var bättre än att gå på terapi.”

Hamnarna utmed Portugals Atlantkust är nästan alltid i flodmynningar. Överallt längs floden stötte man på män och en och annan kvinna med långa fiskespön. Vi frågade om vilken sorts fisk de var ute efter. Det var havsabborre. Vi såg aldrig någon som fick napp. Kanske var det lite som det med tvätten.

Området nära marinan var en egen liten stadsdel. Flera kvarter med många restauranger, små butiker och marknad med fisk och grönsaker. De flesta restaurangerna serverade fisk och skaldjur som tillagades på stora osande grillar.

 Vi träffade Lars Erik från Lofoten som seglat hit i sin Sweden Yachts 38. Vi hade en trevlig kväll på fiskrestaurang. 

Närmaste supermercado låg ett par kilometer (uppförsbacke) från marinan i ett område med modern bebyggelse. På vägen dit tog man en genväg genom en liten ravin. En smal liten väg mellan gamla anspråkslösa hus. Både hundar och människor hälsade glatt på oss turister med konstiga cyklar som passerade.

I marinan skedde aktiviteter som vi förundrades lite över. Det fanns ett eller kanske flera företag som hade ett antal båtar av olika sort. Segelbåtar och motorbåtar. Flera motorbåtar nära oss befolkades av med människor som låg och solade på fördäck, åt och drack. Nästa dag var det det byte, och ett nytt par eller familj satt på båten som aldrig lämnade hamnen. 

Andra båtar gjorde ett antal timslånga turer per dag. Kunderna var då nästan uteslutande unga tjejer som dansade på fördäck till musik. Vi förstod inte riktig sammanhanget. Skolavslutning i slutet av augusti? 

Sista kvällen i Porto kommer vi att minnas länge. Vi gick in till gamla sta’n för att lyssna på fadomusik. Vi hade tidigare kollat in ett ställe som skyltade med att de skulle ha fado på lördag kväll. Fadon var inställd och vi gick vidare. Alldeles vid den gamla järnvägsbron som korsar Douro hörde vi musik som lät som fado. Alldeles intill turiststråket men ändå flera hundra mil bort kom vi in i en ”karaokesylta” som inte var av denna världen. Vi satte oss vid ett bord i en liten och mycket anspråkslös lokal. Menyn var grillade sardiner, sallad, öl eller vin. Vi hade ätit tidigare och tog bara öl.

Alla verkade känna varandra. Vi var de enda utomstående. Man fattade inte vilka som jobbade där eller vilka som var gäster. Man turades om att sjunga av hjärtans lust. Ibland bra och ibland inte lika bra. Alla, nästan alla levde med, men mitt i lokalen satt tre män som dock verkade helt ointresserade av musiken. De var helt uppslukade av en fotbollsmatch som visades på en liten tv. 

Naturligtvis gick det inte obemärkt förbi att det hade hamnat ett par aliens  i lokalen.  De ville att vi skulle sjunga. Lite blygt avstod vi. Vi stannade rätt länge, mjuknade upp lite och deltog även vi  i den allmänna dansglädjen. När vi gick sade de hej då och frågade om vi hade haft roligt. Det hade vi!

Människorna här hörde troligen inte till de välsituerade på det ekonomiska planet, men verkade ha väldigt kul. Man blir inte rik när man tar 1,25 euro

Porto
Porto
Svenska konsulatet
Porto
Porto
Snygga hus i ”våran”stadsdel i Porto
Tvätteriet
Tvätten torkas utanför tvätteriet
Portvins tunnor.
Skeppsvarv
Turistattraktion,hopp från bron.
Klättring efter bad
Det ska mallas om det ska bli bra
Meck för att installera fläkt
Passar bra i ventilen
Gondol med portvinstunnor
Överfull spårvagn
Sångglädje

Sista dagarna i Galicien

Efter Muros seglade till Portonovo i en ria(vik) längre söderut. Vi hade tänkt att ankra. Det var dock så många ”badbåtar” som ankrat så det var svårt att hitta någon bra plats. Vi lade oss i marinan. Hamnen var inte inte så pittoresk, men personalen trevlig. Det var en livlig hamn med aktiviteter hela tiden. Dykare, kanotister ,seglare ,vattenskoter och standup paddling. Och på kvällen fick vi se en utter komma simmande akter om båten. 

Det pågick en sommarfestival från tisdag t.o.m. lördag. Spanjorerna sparar inte på krutet när det är fest. Rätt som det var smällde det av bomber i luften. Detta pågick i omgångar både morgon, middag och kväll. Det var livemusik från två scener, tivoli med otroligt hög musik och ljudeffekter från varje attraktion. En veritabel kakafoni. 

Klockan tolv på kvällen var det ett mycket mäktigt fyrverkeri. Fullt ös i femton minuter.

En dag var det en stor marknad med massor med stånd. Det var rätt likt en svensk marknad typ Nossebro. 

Vi stötte på en procession som gick genom staden ( Procesion del Carmen). Vi förstod inte hela innebörden, men det var säckpipor, trummor, dansare, helgon, blåsorkester,allvarliga män i mörka kostymer och mycket mer. När det hela avslutades nere vid hamnen så slutade man med med tio minuters bombkaskad. En del mammor höll för öronen på sina barn.

Portonovo blev en intressant och lite omtumlande upplevelse. 

På lördagen seglade vi en kort bit längre in i ”rian”. Vi ankrade utanför Combarro.

Där avnjöt vi skaldjursläckerheten Percebe, som vi inhandlat på fiskmarknaden i Portonovo.

Combarro var en mycket pittoresk liten by. Vi tog dingen in till hamnen och åt en god fiskmiddag. Även här var det procession som avslutades vid restaurangen. Här var det mycket lugnare och utan bomber.

Redan nästa dag seglade vi till Baiona, som blev sista hamnen i Galicien.

Som kanske framgår så tycker vi att vistelsen i Galicien har varit mycket trevlig.

Nu skall det bli spännande att besöka Portugal.

Skaldjursodlingar
Båt som skördar skadjursodlingar.
Sommarfest Portonovo
Marknad i Portonovo
Portonovo
Combarro
Percebe. Visst ser dom lite läskiga ut.
Det är det där uppe man äter.
Lite vardag i turistbyn.

Galicien

Just nu ligger vi i en marina i Muros. Nu har äntligen värmen kommit till nordvästra Spanien. Vi har nu tillbringat drygt två veckor i området sedan vi landade i A Coruna. 

Denna stad var en positiv överraskning. I den gamla stadskärnan, alldeles intill ”vår” marina, finns det otroligt många bilfria stenlagda gator och gränder med restauranger, caféer, butiker mm. Det var ett myllrande folkliv och atmosfären var vänlig och behaglig. Utmed vattnet finns en storlagen esplanad. Man kan gå eller cykla många många kilometer bort till det stora fyrtornet Torre Hercules och vidare runt udden ända till playa Riazor. 

Vi träffade flera svenska seglare här. En kväll var nio stycken ute på sta’n och tog en öl. Vi lär sammanstråla med flera av dem längre framöver. Vi träffade också Hendrik och Maja igen. 

Galicien är ett fisk och skaldjursmecka. Vi lyckades dock inte uppleva någon kulinarisk sensation på restaurang (antagligen otur). Själv är ibland bäste dräng. Med inköpt fisk från butikens mycket välsorterade fiskavdelning lagade vi en fantastisk måltid i båten. Vi vet inte vad det var för fisk vi åt. Översättningen på Google sade ”plywood”. 

Det är alltid kul och intressant att uppleva andra kulturer. Vi har bl.a. förundrats över snabbköpskassorna i Skottland och Irland. Här i Spanien har vi stiftat bekantskap med den Spanska myggan. Den Spanska myggan är inte alls som den Svenska. Den Spanska är nästan ljudlös. Den visar sig ytterst sällan och fjantar inte heller runt en tänd lampa. Det är en listig gynnare som slår till när man sover. Trots att vi stänger till innan vi tänder ljuset blir vi inte kvitt dem. Eftersom de så ostört får smaska på vårt blod, ibland med en touch av Rioja misstänker vi att de etablerats sig här i båten och föder tusentals nya små myggor som vi skall försörja.

Efter fem dygn seglade vi vidare. I lugnt väder tog vi oss 50 nm längs Costa de Morte. Vi ankrade två dygn utanför Camarinas. Vi badade och jag kollade att det inte hade börjat växa på propellern. Den var slät och fin. Vi provade även den nyinköpta gummibåten. Ekipaget med likaledes ny 6 hk motor levde dock inte riktigt upp till förväntningarna. Den skulle kunna plana med två personer, men det gjorde den inte. 

Nu ligger vi alltså i Muros. Idag to vi bussen till Santiago de Compostela. Jättekatedral och pilgrimsvandrare präglade staden. Saluhallen var intressant men svulstiga katedraler är väl egentligen sådär.

I de flesta marinor måste man ha egen slang med sig för att slippa fylla vattentanken med dunkar. Detta hade inte vi. Vi köpte dock en i A Coruna. En mjuk en som inte tog någon p lats alls. Vid första tankningen flög munstycket av och fastnade i påfyllnlngsröret på båten. Gun är dock slug och lyckades med list och teknik fiska upp den igen.

Vi ligger kvar i morgon och om vädret är ok blir det några ankringsdagar innan vi seglar till Portugal.

Torre Hercules
A Coruna
Lyktstolpar på esplanaden i A Coruna
På väg ut och käka. Madeleine,Jonas och Gun.
Vilken restaurang skall vi välja?
Många klappade denna mage
Härliga vinrankor i
A Coruna
Ankring vid Camarinas
Xenia❤️
Mycket sallad på ankaret
Cabo Finistere
Spaniens västligaste udde
På väg in till Muros
Santiago de Compostela
Saluhall i Santiago de Compostela

 

Det kryllar av dessa fiskar i hamnarna. Jättejurror?
Muros
Båtar som vittjar musselodlingarna