St Martin-Azorerna

Bästa tiden för att segla till norra Europa från Karibien är maj-juni. Orkansäsongen börjar i juni. För att vår försäkring skall gälla måste vi lämna Karibien innan 15:e maj.

Vi lämnar Karibien

Väderläget man söker är att segla undanvind i underkant av de lågtryck som rör sig från amerikanska ostkusten mot norra Europa. Först måste man dock segla ut ur passadvinden. Avståndet mellan St Martin och Horta på Azorerna är ca 2200 nm raka vägen. Man måste i början segla en lite nordligare kurs än raka spåret för att fånga upp gynnsamma vindar. Denna sträcka är vädermässigt betydligt mer komplicerad än Kanarieöarna-Karibien.

Prognosen visade att lågtrycken skulle lägga sig på en bra bana runt 5-6 maj. Vi gav oss iväg 3:e maj i ostnordostlig passadvind på 10-12 m/s. Det blev två dygns ganska jobbig segling. Vi höll så högt mot vinden som vi kunde utan att det blev helt odrägligt. När vi kom ut ur passaden dog vinden och vi körde motor och seglade om vartannat ett par dygn för att nå ny vind. 

Ruskväder

Vi har en dieseltank som rymmer ca 55 liter. Det räcker inte långt så vi har dessutom 190 liter bränsle i dunkar. Emellanåt måste vi alltså tanka. En av oss sitter och håller dunken på rufftaket medan den andre håller slangen i påfyllningshålet på däcket. Vi har fått bra snits på det nu, och klarar det oftast utan att spilla en droppe.

Dag 6 fick vi mer vind. En kall vind från nordnordost svepte ner över oss. Temperaturskillnaden var markant. Vi var bortskämda efter halvår i Karibisk värme och paltade på oss allt vi hade av varma kläder. Vinden var inte bara kall utan även ganska hård. Med maxrevat storsegel och det mesta av focken inrullad kämpade vi i höga vågor ett par dygn i vind på ca 12-15 m/s och byar med som mest 19 m/s. Vindriktningen gjorde att vi fick hålla en ostligare kurs. När vinden mojnade vred den mot sydväst, och vi kunde åter styra mot Horta. Nu hade vi kommit ungefär halvvägs. 

Våra kompisar, som man blir lika glad varje gång de kommer

Vi har seglat igenom mängder av Sargassotång som har en förmåga att fastna i propellern. När tången försvann ersattes den av Portugisiska örlogsmän. Dag ut och dag in under minst ett par veckors tid före och efter Azorerna mötte vi kolonier av seglande maneter som lär brännas riktigt ordentligt. Dom är tydligen extra talrika i år. Det var fascinerande att betrakta dessa gynnare. Dom har ett gelésegel som dom kan böja lite för att får rätt trim. Vi slörade för styrbords halsar och maneterna låg på bidevind för babords halsar. Alla seglade på samma bog. Vid ett tillfälle vred vinden och vi gippade. Maneterna gick över till styrbords halsar. Uppenbarligen var de medvetet på väg mot sydväst. Man undrar lite vart dom är på väg och varför.

Portugisisk örlogsman

Andra halvan av resan blev betydligt behagligare än första. Förutom lite motorkörning i stiltje så seglade vi läns och slör i lite varierande men behagliga vindstyrkor. Ett par dagar seglade vi spinnaker. 

Fördäcksgasten jobbar

Det var skönt att komma fram till Horta på ön Faial i Azorerna efter 16,5 dygns segling. De flesta båtar som seglar till Europa från Karibien mellanlandar på Azorerna och Horta är stället där de flesta hamnar. Vi var ganska tidigt ute när vi kom dit den 20:e maj så vi fick plats direkt vid en ponton. Ett par dagar senare var hamnen full och ankommande fick ankra i hamnbassängen i väntan på plats.

Den gamla hamnen där vi fick plats.

Det blev väldigt socialt och trevligt. Man träffade bekanta från tidigare på resan och andra seglare. Peter’s Sport Café är ett klassiskt samlingsställe på Horta. Där blev det en och annan öl och även deras lite speciella GT.

Samlings stället.
Peters sportcafe

Det är tradition att seglare målar sin ”signatur” på murar och kajer i hamnområdet. Vi gjorde en likadan målning som vi gjorde förra året på Porto Santo (Madeira).

Xenia was here.

Vi gjorde en utflykt till grannön Pico där vi tillsammans med Stellan, Fredrik och Mårten där vi hyrde en bil och körde runt på ön. Här finns Portugals högsta berg som också heter Pico. Det är 2351 meter högt. 

Vi var många som trängdes på vägen.
Ingen koskräck här.

När vi kört så högt det gick och kom till Casa Montanha, som är utgångspunkten för de som skall klättra till toppen. Vi tänkte fortsätta en bit till på en stig. Vi fick dock inte gå eftersom tre av oss hade sandaler på sig. 

Mårten, Fredrik, Gun och Stellan. Man ser tydligt vilka som har sandaler.
Utsikt från Pico
Häckar av hortensia överallt på Pico.
Stengärdsgårdar för att skydda grödor mot vind, kyla och djur.
Valfångarmuseum.
Rester av val
Här kokades tranet.
Valfångarbåt i Hortas hamn.
Mårten utmanar ödet.
Det växer.
Gränd i Horta.
Utkanten av Horta
Märkligt träd.

Efter tio dagar såg vädret ok ut för att segla hemåt. Vi tänkte gå mot  Bretagne, en segling på ca 1200 nm. Det borde vi klara på 8-9 dagar.

Sista veckorna innan hemsegling.

Datumet är den 21:e mars och vi har minst fem veckor kvar här innan det är dags att segla hemåt.

Med nymålad båtbotten länsade vi från Antigua till Nevis och St Kitts. Det är en skön känsla när båten glider genom vattnet utan att bromsas av alger och annat skrufs.

När vi närmade oss Nevis möttes vi av en flock delfiner. I Europa såg vi delfiner nästan varje gång vi seglade. Här bland de små Antillerna har det varit mer sällsynt.

Alltid uppmuntrande med delfinbesök

Vi stannade två nätter på Nevis. Vi promenerade runt i största staden Charlestown och tog oss till strandhaket Sunshine för att få wi-fi. Sunshine är känt för sin drink ”Killerbee”. Det var lite tidigt på dagen så det blev var sin Carib. Detta är det vanligaste lokala ölet här. När vi klarerade in så påpekade tulltjänstemannen väldigt bestämt att vi måste pröva just denna öl här. Carib bryggs för det mesta på Trinidad, men här bryggdes det även lokalt på Nevis. Naturligtvis ansåg han att ölet från Nevis var mycket godare. Vet inte om det var någon större skillnad förutom att den var aningen alkoholstarkare ( 5,2% istället för 5,0%).

Carib brygd på Trinidad
Kan köpas på systemet från 2019 05 06

Vi fortsatte till St Kitts (samma land) och och ankrade i Fregate Bay. Trots att vi lyckades koppla upp oss på ett öppet wi-fi med vår booster så lämnade vi viken. Vågorna rullade in och det var väldigt obekvämt. Vi flyttade oss 4 nm till White House Bay som var mycket lugnare. På kvällarna kokade det av liv i vattnet. Större fiskar jagade mindre fiskar och ibland dunsade dom till och med in i skrovet. Även här lyckades vi koppla upp oss på nätet (lycka!!)

I White House Bay tillsammans Berit och Anders från ”Lady Bird”

Vi har inte blivit av med vårt internetberoende på resan, snarare tvärtom. Vi är inte ensamma. Här precis som hemma sitter var och varannan människa och glor i sina telefoner.

Prince Charles var på besök på ön. Vi träffade inte honom. Däremot stötte vi på några gröna trädapor som planterats in från Afrika för längesedan.

Hitta apan!  Man kan klicka på bilderna så blir det större.

Efter några dagar fortsatte vi vidare till St Barts. Det var ju ett måste att besöka ön som en gång tillhört Sverige. Redan vid inklareringen på hamnkontoret stötte vi på influenser från Sverige. Christopher, en trevlig kille med föräldraanknytning från Sverige och St Barts, jobbade här. Gustavia var en lite småmysig stad att promenera runt i. Det var många många båtar ankrade utanför Gustavia och det var lite obekvämt med mycket vågor. På morgonen körde en båt förbi och föraren ropade god morgon på ren skånska. Det var Christopher som var ute och patrullerade. Han försökte hålla ner farten på dingar som körde i full fart mellan de ankrade båtarna. Det har hänt dödsolyckor med badande människor och många sköldpaddor har fått sätta livet till.

Tidigare svenskägd bar i Gustavia

Lite svenskt lever kvar

IF i Gustavia

Efter två dagar tycke vi att vi sett nog av Gustavia och flyttade till Anse a Colombier, en lugn vik på västligaste spetsen av ön. Mycket fisk och många sköldpaddor var det här både i havet och på land.

Nyfiken landsköldpadda.

Betande skjöldpadda med kompisar på ryggen.

Vi fortsatte vidare till St Martin. Ön är delas av Frankrike och Holland. Vi gick till den Franska delen. Vi ville undersöka om detta var ett bra ställe att utgå ifrån när vi skulle segla hemåt om några veckor. Det är bra att proviantera här och man har samma villkor som hemma med 3G. Man vill ha bra koll på väderprognoserna innan man seglar iväg. Vi ankrade i Marigot Bay på den franska delen av ön. Det var ganska långt att gå till supermarketen, men utbudet och priserna var bra. Det lutar åt att vi startar hemseglingen från St. Martin.

Utsikt över Marigot Bay från Fort Louis

 

Vi träffade Pelle på Lilla My, och tillsammans tog vi en tur med dingarna genom lagunen till den Holländska delen av ön. Området här drabbades hårt  av den senaste orkanen 2017. Trots att mycket har sanerats så är spåren av förödelsen tydliga.

Långt ifrån allt är återuppbyggt.

Många nya tak.

På jolletur i lagunen

Vi och även Lilla My seglade till grannön Anguilla. Vi har träffat Pelle flera gånger längs resan och har tagit många långpromenader tillsammans. Här blev det en tur genom torr och bitvis snårig terräng. Vi förundrades över att se så många halvfärdiga husbyggen. Arbetet hade avslutats tillfälligt eller kanske för alltid. Ofta var det ganska stora hus. Vi fick svaret när träffade en man som bodde här. ”We Anguillans build from the pocket” och man hoppas att finansieringen löser sig under tiden. Han berättade även att han jobbat med Markus Samuelsson på restaurang i New York. Dessutom visade han oss en stig som vi kunde ta för att komma tillbaks till båten. Han brukade gå där när han var liten. Antagligen har ingen gått där sen dess. Snårigt var det.

Gun och Pelle tittar på halvfärdiga hus.

Torrt, snårigt och taggigt.

Vi seglade tillbaks till St Martin. Där återsåg vi Per, en pigg norrman 70+ som vi inte sett sedan vi var på Madeira. Han seglade över Atlanten till Brasilien för att där diskutera ett eventuellt nybygge av segelbåt. Han vill bygga en segelbåt med elmotor som är självförsörjande med ström. Per seglade mot Azorerna den 8:e april. Vi vill vänta till början av maj.

Middag med Per på Xenia

Det lockade inte att hänga kvar här ända tills avseglingen, så vi vände tillbaks söderut och seglade till ön Montserrat. Det är en hög ö med en fortfarande aktiv vulkan. Det var inte så många båtar som besökte denna ö. Ett tag var vi enda gästande båt i ankringsviken. Detta är lite märkligt. Vi tyckte att Montserrat var en av de trevligaste öarna vi besökt.

Trevlig bar vid stranden som dessutom hade wi-fi.

Det gick små bussar här. Det fanns ingen turlista, men det var tätt mellan bussarna och de stannade var som helst om man vinkade. Det kostade 3 euro, och ville man åka lite utanför ordinarie rutt gick det att ordna för 1 euro extra.

Buss med glada och trevliga ”lokals”.

Vi gick upp till ett vulkanobservatorium med utsikt mot vulkanen. Pustade ut efter de branta backarna och tittade på en film om utbrotten. 

Denna sötnos träffade vi på vägen.

Vulkanobservatoriet

Vulkanen

Huka er!

1989 drabbades ön av orkanen Hugo som förstörde eller kraftigt skadade 90% av husen. 11000 av öns då 12000 invånare blev hemlösa. Några år senare drabbades ön av en rad vulkanutbrott. 1995 evakuerads huvudstaden Plymoth och två år senare förstördes den totalt av ytterligare ett utbrott. Senaste utbrottet var 2013.

Många har tvingats flytta från ön och ännu har inte alla återvänt. 

Trots alla prövningar har man gjort en fantastisk återuppbyggnad. Vi såg många fina hus med läckra tropiska trädgårdar. Det var också väldigt lite skräp i naturen jämfört med många andra öar. Vi gick en vandringsstig up på ett högt berg genom skogen. Nyttig ansträngning med frodig grönska och vacker utsikt på toppen.

Tropisk skog

Puuuh! Äntligen uppe.

Så skall man ner också.

Vi seglade vidare till Antigua, mycket beroende på att det låg bra till med avstånd och vindriktning. Vi behövde dessutom fylla på vatten och matförråd. Här träffade vi Anki och Sivert på båten Major Tom, som vi senast såg på Porto Santo (Madeira).

Efter några dagar seglade vi vidare tillbaks till St Martin där vi nu ligger och förbereder oss för avfärd. Vi var på ett intressant föredrag, där en man som seglat rutten St Martin-Azorerna ett flertal gånger, berättade om sina erfarenheter.

Bra föredrag!

 

Eftersom det är en bit att gå, så tar vi varje dag en tur till affären Super U. Ofta stöter vi på en häst som ibland betar det torra gräset på en hustomt eller som här utanför supermarketen.

Gun som inte är höjdrädd hissades upp i masten för inspektion av riggen.

Rigginspektion

För att få lite rotation på blodomloppet tar vi ibland en promenad upp till Fort Louis. Man har utsikt över båten, och en leguan poserar på muren.

Här bestämmer jag!

Det pågår karneval på holländska sidan. På valborgsmässoafton tog vi bussen till Philipsburg för att se på paraden.  Paraden var väldigt lång och varade i flera timmar. Stor lastbil med liveband och enorm ljudanläggning och efter den ett par grupper med fjäderprydda dansare. Sedan ytterligare en lastbil med band  och sen en till, och en till igen osv. Jag vet inte hur många det var, men många var det. Efteråt hörde vi att det var den största paraden någonsin. Volymen var hög, kroppen vibrerade av basen och trumhinnorna fick sig en rejäl omgång.

I väntan på paraden.

Carnevalmat!

Mötte dessa läckra damer som var på väg till sin grupp i paraden.

Det är mycket utstyr som skall ordnas med

Live musik md många decibel.

Dansglädje.

Isn’t she lovely?

Det ligger två svenska båtar här, Felicia och Barit With Kids, som tänker segla mot Azorerna samtidigt som oss. I morgon 2/5 skall vi snacka ihop oss, och om inget oförutsett händer så drar vi nästa dag.

 

 

 

Antigua

Vi startade tidigt på morgonen från Deshaies på Guadeloupe och hade en fin segling till Antigua. Vi kom fram till English Harbour i tid för att kunna klarera in samma dag. Reglerna för inklarering är ganska strikta här. Man skall hissa gul flagga, och endast kaptenen får lämna båten för att klarera in. Går man iland båda två och tar en bit mat innan så kan man få dryga böter. Det är bra att ha en guidebok så att man kan läsa på vad som gäller dit man kommer.

English Harbour.

Freeman Bay i English Harbour var en mycket  mindre ankringsvik än vad vi hade föreställt oss. Det var trångt mellan båtarna och fästet för ankaret var inte det bästa. Vi ankrade  ganska nära en Engelsman som låg på en mooring (liten svajradie). Han hoppade i sin dinge och rodde till oss och talade om för oss hur vi skulle ankra (vi var redan klara). Återigen var vi väldigt nöjda med vårt Rocna ankare. Vi låg stadigt fast och störde aldrig engelsmannen. Flera andra båtar hade stora problem och var tvungna att ankra om gång på gång. 

Aj Aj

På promenad. Freeman Bay i bakgrunden.

Nu upptäckte vi att vi hade en fripassagerare på båten. Han heter Valfrid och vi känner honom sen tidigare. Han tog sig ombord i slutet av januari när vi var i Carriacou. Vi upptäckte honom i fruktfatet, fick tag på honom och placerade honom i dingen för transport till land nästa dag. På morgonen var han dock spårlöst borta. Nu en dryg månad senare visade det sig att han lyckats komma ombord igen. Vi trodde inte att framtidsutsikterna var så lysande för honom på Xenia, så vi tog honom till stranden på Antigua. Han kilade piggt iväg när vi öppnade burken och vi hoppas att han kan etablera sig på denna ö.

Valfrid

Här någonstans bor Valfrid nu.

English Harbour är ett trevligt ställe med bra möjligheter att promenera.

När man tar dingen in till land så förtöjer man i Nelsons Dockyard. Detta är öns största sevärdhet. Vi fyllde ett par gasolflakor, promenerade och besökte museet i Dockyarden. 

Nelson Dockyard

Mat måste man ju också ha. Här är allt nästan dubbelt så dyrt som hemma. Onyttiga saker som chips kan kosta 90kr för 150 gram. Tomater kostar 40-50 kr/kg. Det odlas inte så mycket här. Det mesta importeras från USA. Antigua hade vi tänk som en möjlig startpunkt för hemseglingen mot Azorerna. Nu är vi lite tveksamma på grund av priset och kvaliten på maten. T.ex. potatis importerad från USA har blivit dålig väldigt fort.

Efter några fina dagar med promenader och trevligt umgänge med andra seglare seglade till Antiguas ostkust. Vindarna var måttliga när vi tog oss till None Such Bay. Det var ett spektakulär ankrringsställe. Hela Atlanten låg på österifrån, men man var skyddad av ett rev. Vi fortsatte vidare till öns norra del och hittade en liknande ankring nära Great Bird Island med ett rev som skydd för Atlantvågorna. På ön finns en orm som är en av världens giftigaste. Vi var inte sugna på att söka upp ormarna, utan höll oss i båten, i vattnet och i dingen. Det var ett stort grunt område med många rev. Vi snirklade oss fram mellan korallerna med dingen. Det blev väldigt svårt att ta sig tillbaks. Nu hade vi den nedgående solen framför oss och det var nästan omöjligt att se korallerna. Vi kunde inte använda motorn utan rodde försiktigt tillbaka. Nästa anhalt blev Jolly Harbour på öns västsida.

Great Bird Island. Norra Antigua.

Great Bird Island

Klippa vid Great Bird Island.

Små fiskar

Färdigsnorklat för idag.

Ett rev skyddar oss från Atlantvågorna.

Vi har haft väldigt få problem med båten, och det som kinkat har varit bagatellartat. Vi förberedde Xenia så mycket vi kunde innan vi gav oss iväg, och hade inte filosofin att rusta båten successivt längs vägen. 

Man tänker ofta på vad som skall göras för att det skall gå bra resten av resan. Vi har varit i valet och kvalet om vi skall ta upp båten för rengöring och bottenmålning. Minst tre gånger varje vecka så dyker jag och skrapar bort beväxning på skrovet. En del av bottenfärgen har försvunnit. Där växer det friskt. Växterna här verkar inte tycka att koppar är något att bry sig om. Dom drar sig inte för att etablera sig även på bottenfärgen.

Nu bestämde vi oss för att ta upp båten i Jolly Harbour. Mr Ralph och de andra på båtvarvet var proffsiga och trevliga. Nu är Xenia en halv knop snabbare och jag slipper att skrapa botten ett tag framöver.

Lyft, uppställning och sjösättning gjordes skickligt av proffsiga gubbar på Jolly Harbour Marina.

Mr Ralph

Bottenmålning

Nyligen sjösatt, ren i botten och snart fulltankad med vatten.

Trots att vi fortfarande skall segla runt här i Karibien ca sex veckor till, så är vi på något sätt redan på väg hem. Öar och ankarvikar som man lämnar ser man kanske för sista gången. Det kan ibland kännas lite vemodigt. Samtidigt längtar vi till att komma hem. Vi saknar barnen, barnbarnen, vännerna och och allt annat bra som finns hemma.

Seglingen hem över Atlanten kan vara lite mer komplex än seglingen hit. Vädret kan vara lite nyckfullare. Det kan kännas lite ”pirrigt” när man tänker på det, men mest känns det som en spännande utmaning trots att vi vet att det kan vara ganska jobbigt. Det var ju inte alltid som det som ett nöje att guppa runt på Atlanten i nitton dagar på vägen hit. 

Har det blivit som vi väntat oss? 

Hur man upplever något beror ju mycket på vilka förväntningar man har. Vi har inte haft för avsikt att förändra vårt liv i grunden, snarare att göra en rejält förlängd semestersegling. Vi trodde heller inte att Västindien var paradiset på jorden. Alltså var förutsättningarna ganska goda för att vi skulle bli positivt överraskade. 

Hittills har det nog blivit bättre än förväntat. Seglingen genom Europa var fantastisk. Vi har träffat väldigt många trevliga seglare längs vägen. Några lär vi ha kontakt med även framöver. 

Vi ser inte själva seglingen enbart som en transport utan njuter verkligen när vi har fina seglingsförhållande. Här i Karibien har vi haft många riktigt fina seglingsdagar. I Europa var det ofta dåligt med vind och det blev mycket motorgång.

Är Karibien ett paradis? 

På flera ställen runt Tobago Keys och Union Island blev man mött av ”Welcome to Paradise”. Och visst är det något slags paradis. Vulkanöar med regnskog, höga berg och palmklädda sandstränder. Alla platser har väl sina för och nackdelar, men jag tycker vi hemma har ett paradis som mer än väl matchar detta trots det något svalare klimatet.

När man frågar andra seglare varför dom är här får man oftast svaret att det är på grund av klimatet. Temperaturen är behaglig. Nu på vintern är det som varmast 26-28˚, och en vattentemperatur på 26˚är väl ok. Kvällarna är relativt svala. Man kan till och med behöva en långärmad tröja ibland.

Blir man lycklig av att bo i det Karibiska paradiset?

Helt ovetenskapligt har vi upplevt att människorna här är gladast söderut på Grenada, och sen avtar lyckan gradvis ju längre norrut man kommer. På Grenada och en bit norrut hejar så gott som alla glatt på oss turister. Arbetslösheten på ön är nästa obefintlig och det finns en stor medelklass. Här längre norrut är det lite mer sparsmakat med hejandet. Alla vi träffat är dock väldigt vänliga och hjälpsamma. 

Här i Karibien häckar många av världen miljardärer. Undrar om dom blir lyckliga av att få sina lyxyachter putsade av anställda.

När vi härom dagen seglade in mot Jolly Harbour på Antigua passerade vi världens största segelyacht. Den är 128×25 meter och ägs av en ryss som förhoppningsvis tjänat ihop pengarna på ett hederligt sätt i sitt anletes svett. 

Liten övernattningslägenhet i toppen på mittmasten och dessutom missilförsvar. Rik och rädd?

Från Grenada till Guadeloupe.

Dagen efter att vi vinkat av Lena, Håkan och Ann så behövde vi proviantera lite. Vi gick tillsammans med Tomas på båten Shiraz till stora mataffären. Det var några kilometer att gå. Det känns bra att röra på sig när man varit mycket i båten några dagar. Tack vare hälsoappen i iPhone så har man koll på hur långt man går. På de 250 dagarna vi varit ute så har vi gått ca 100 mil. Kanske inte så mycket om man slår ut det per dag, men det är ett trevligt sätt att utforska omgivningarna. Tidigt nästa morgon seglade vi norrut till Carriacou. En av favoriterna här i söder. Vi stannade en natt för att klarera ut från Grenada. På morgonen var vi vid tullen kl. 8 när de skulle öppna. Ingen där. Det började samlas fler folk som också skulle klarera. Alla väntade tåligt och när äntligen tjänstemännen kom fick man ingen förklaring varför de öppnade 1,5tim senare.

Vi hade tidigare seglat förbi ön Mustique. Ön är privat och här häckar en mängd kändisar, bl.a Mick Jagger. Vi är inte jätteintresserade av att titta på kändisar, men enligt guideboken skulle ön vara fin att promenera på.

I bakgrunden kändishaket Basils bar. I förgrunden stjärnan på Xenia.

På kvällen var det bluesfestival på Basils bar.  Det började bra med en tjej som sjöng och spelade saxofon. Häftig blues i två låtar, sen klev hon tyvärr av scenen. Sen levererade en sångerska från Tibet  lite ”Himalayablues”. Resten av kvällen var det fyllepartyrock. Baren var antagligen full av mer eller mindre kända celebriteter. Hade alla haft lika lite koll som oss, så hade dom inte varit kändisar eftersom vi inte kände igen någon. Vi pratade lite med en tjej som hade hus på ön. Hon var pigg på att berätta om vem som var rikast och vem som var en känd musiker osv. Det var svårt att uppfatta vad hon sa för hon var inte nykter och musiken var hög. Vi hade inte svårt att hålla oss nyktra. Ett glas vin kostade 150 kr. Det bästa med Mustique var det kristallklara vattnet.

Basils bar

 

Nästa dag fortsatte vi till Bequia ,ännu en favorit. Träffade Gunnar igen, värmlänningen som kör charter och som Håkan känner. Vi stötte även på Agnetha som bott där 30 år och som hade tipsat om tandläkaren där Gun lagade en tand.

Nästa morgon startade vi i gryningen kl 6 för att segla förbi St Vincent och övernatta någonstans på St Lucia. Vi hittade en liten vik och brydde oss inte om att klarera för den natten.

Seglingen från St Lucia till Sainte Anne var fin . Sainte Anne känns nästan som hemmahamn. Hit kom vi för precis 2 mån sedan när vi seglat över Atlanten. 

Här ligger flera svensk båtar bl.Imagine, Lady Sparrow, Marina och Tau. Vi pratar med Stellan på Marina om hemsegling. Han seglar vid samma tid som vi och också från Antigua. Vi skall tillsammans med andra som seglar mot Azorerna hjälpas åt med väderinformation mm.

Efter några dagar flyttade vi in i Le Marin för proviantering. Vi ankrade nära en supermarket. 

Proviantering på Leader Price i Le Marin

 

I den stora viken ligger det mängder av båtar som sett sina bästa dagar. Några har drivit upp på rev eller på stranden. I andra ”vrak” som fortfarande ligger kvar för ankare eller på boj visar det sig att det faktiskt bor någon. Man kan fundera över varför man blir liggande här i flera år. Kanske för att marinera ett krossat hjärta i rom som ett alternativ till att  ansluta sig till främlingslegionen. Le Marin är bra för proviantering men för övrigt inte speciellt kul.

Plågsam syn

 

Det var skönt att lätta ankar och segla till anse d’Arlet och sköldpaddsviken som barnbarnen döpte den till förra gången vi var där.

Några ställen vi kom till nu hade vi redan besökt två eller ibland tre gånger tidigare. Det kändes lite vemodigt att man kanske aldrig kommer hit någon mer gång.

Vi var dock sugna på att uppleva den norra delen av Antillerna så vi fortsatte vidare norrut. Vi passerade Dominica och landade på Îles des Saintes, en liten ögrupp mellan Dominica och Guadeloupe. 

Det var en ganska lång segling och vi kom fram på sena eftermiddagen. Det finns 80 mooringbojar men alla var upptagna. Det var 10-12 meter djupt och det blåste ganska mycket. Vi ankrade och släppte ut de 50 meter kätting vi har och hoppades på det bästa. Det fäste bra. Detta var den djupaste ankringen hittills. 

Nästa dag var det flera lämnade så då tog vi en ledig boj. Terre den Haut heter ön där de flesta bor. Det var en fin liten ö. Varje dag kom det flera färjor med turister från Guadeloupe. Det finns flera företag som hyr ut elcyklar, scootrar och eldrivna bilar typ golfbil. Ön är som sagt liten och efter tre dagar hade vi promenerat runt nästan överallt.

 

Svensk-Danskt gemyt på Iles des Saintes

Ganska smidig inklarering på de Franska öarna.

Iles des Saintes

När vi seglade över Atlanten drev det mängder med tång västerut. Detta fenomen har ökat markant de senaste åren. Det har blivit ett gissel för de som bor öarnas ostsida. Tången ruttnar och släpper ut giftiga gaser. Stränderna blir mindre trevliga och de som lever på turismen här får det svårt.

Strand på östra sidan Iles des Saintes full med tång.

Vi träffade seglare som varit på öarna norrut och så gott som alla sa att det var mycket bättre söderut. Hmmm… hade vi haft för bråttom norrut? Nåja, vi får väl se. 

Första stoppet på Guadeloupe var största staden Pointe a Pitre.

Vi gick runt i staden på en lördag och här var det fullt tryck. Stor grönsaksmarknad och många och flera fiskstånd. På gatan spelade ett band en sorts musik som jag tror kallas Gwo Ka. Den härstammar från slavtiden. Några kvarter bort fanns en mängd kläd, skobutiker och allt möjligt annat som man kan köpa. Det var otroligt många butiker för en stad med mellan 15 och 20 000 invånare.

 

Grönsaksmarknad

Gatumusik i Pointe a Pitre

Köpte en handmålad t-shirt av denne man

Det går inte att komma hur som helst

På söndagen besökte vi Memorial ACTe, ett påkostat nybyggt museum som handlar om slaveriet. Det intressant och bra utställning om en riktig skamfläck i historien.

Slavmuseet i Pointe a Pitre

Miljön där vi ankrade var inte jättetrevlig. Flera vrak låg vid stranden och där fanns båtvarv. När vi tog upp ankaret så var den rostfria kättingen guldfärgad på några meter. Märkligt! 

Charlotte och Peter i torrdocka. Pointe a Pitre.

Vi tog oss en kort bit till en ankring 3nm österut vid Îlet du Gosier. Dit kom också Pelle på Lilla My. Det var skönt att komma ut i klart vatten.

Ilet du Gosier

Vattengympa i Le Gosier

Kyrktorn i Le Gosier

Nästa anhalt var Pigeon Island på Guadeloupes västkust. Seglingen dit var varierad med lite vind, mycket regn och sen mycket vind och sol. 

Detta var ett trevligt ställe med fin snorkling i ”the Cousteau Underwater Park.

Efter ett par dagar där flyttade vi oss norrut till Deshaies där vi ligger när detta skrivs. Detta är byn där Ernest Hemingway hade ett sommarställe. Här spelades även TV serien Mord I Paradiset in. Stundtals blåser det väldigt mycket här. Geografin skapar nån slags vindtunneleffekt. Det har blåst upp till 18 m/s i byarna. Många båtar har draggat men vi ligger stilla. Man får knyta dingen tätt intill båten så att vinden inte välter den.

Ernest Hemmingways hus

Mord i paradiset. Polishuset.

De två senaste dagarna har liknat mer träningsläger än avslappnat semesterliv. Det har promenerats mycket. Först över ett brant berg till en strand på andra sidan och nästa dag en vandring fyra timmar längs en tropisk flod. Ömsom hoppande på stenar i floden och ömsom i tät vegetation vid kanten. 

Stenkul!

Pelle, Johanna och Gun

Hammarötarzan

Snickaren Pelle kollar virket.

Pär har palmens framtida placering i sina händer.

Vackert var det.

I morgon seglar vi till Antigua.

Welcome to Paradise

Vi hade bokat plats i Prickley Bay Marina inför våra gästers ankomst. Vi anlände dock en dag tidigare och ankrade i viken. Vi var inte ensamma. Här låg ca 150 båtar. Det var lite svårt att hitta ett bra utrymme att ankra i. 

Det där att ankra i en vik full med båtar är ett kapitel för sig. Vi hade väldigt lite erfarenhet av detta från tidigare, men hade dock läst på lite om hur man skall göra. Med hjälp av en avståndsmätare satte vi de första ankringarna klockrent. Sedan har det dock hänt att vi ankrat om för att vi tyckt att vi hamnat lie fel. Denna ödmjukhet gäller inte alla. Speciellt chartrade katamaraner är en potentiell fara. Hittills har vi dock inte råkat ut för några incidenter.

I Prickely Bay låg det flera svenska båtar. En del hade legat här länge, och en del var som vi tillfälliga besökare.

Ann,Lena och Håkan anlände på kvällen 20/2. Dagen efter åkte vi på guidad biltur på ön. 

Grenada är en vacker ö med rik växtlighet, stränder, berg och regnskog. Det såg också väldigt prydligt ut. Till skillnad från det fattigare Dominica, så såg man nästan inga bilvrak i naturen. Guiden berättade att arbetslösheten är nästan noll och att det var väldigt lite kriminalitet.

Två specifika mål på turen var ett vattenfall och ett gammalt romdestilleri som startade någon gång på 1700-talet.

Vattenfallet i regnskogen var inte av det spektakulära slaget, snarare litet och sött.

Destilleriet var mer spektakulärt. Ett vattenhjul drev maskinen som pressade saften ur sockerrören. Det var intressant att se, men man kan konstatera att allt var inte bättre förr. Den starka finkelstinna drycken smakade inte bra.

Här är några bilder från rundturen på Grenada

Klippstupet Sauteurs där män kvinnor och barn hoppade mot döden hellre än att kapitulera till kolonisterna från Europa.

Litet vattenfall

Håkan balanserar

Däckskonst

Äggplanta?

 

Karibisk julgran

Patsy visar runt på romdestilleri.

Saften pressas ur sockerrören

Nästa dag var det tidig avfärd norrut. Mellan Grenada och St Vincent ligger flera fina mindre öar. Vi hade besökt några av dem på vägen ner. 

Vi gick långpromenad till södra änden av Carriacou, åt god mat på Union Island, snorklade och åt hummer på Tobago Keys. ”Happy Island” är en bar som är byggd ute på ett rev utanför byn Clifton på Union Island. När vi stod där och drack en rum punch i solnedgången kom en kitesurfarare infarande rakt emot oss. Några meter innan oss gjorde han ett hopp och seglade strax över våra huvuden. Han gjorde flera vändor med olika hoppvarianter. En man höll upp en öl och erbjöd honom. Surfaren hoppade och plockade elegant flaskan. När han efter ett par vändor hade druckit upp ölen gick jag fram till kanten och höll upp handen. Utan problem satte han tomflaskan i näven. 

Träd på Carriacou som är attackerade av nån slags parasit.

Kitesurfare på Union Island

Hummerfest på Tobago Keys

Bequia blev vändpunkten i norr. 

Vattenpåfyllning i Bequia

På vägen tillbaka besökte vi ställen vi passerat tidigare. Mayreau är en fin liten ö. Vi köpte en Red Snapper av av en rastaman i en liten båt. Han lånade vår fiskkniv och gjorde kotletter av fisken. Fisken var färsk och god. 

Fisken rensas och Håkan surfar.

Hitta Kolibrin!

 

 

När man kommer till en ankringsvik blir man oftast uppvaktad av en eller flera båtar som erbjuder tjänster. Hummer, bröd, vatten ,vin, rundturer och allt annat en turist kan tänkas betala för. Tackar man nej så godtas det utan sura miner.

Vi klarerade ut från St Vincent på Union Island. Vi gick inte till Clifton där tull och immigrationsmyndigheten finns. I stället lade vi oss i Chatham Bay på andra sidan ön. Där åt vi god fisk på Sun Beach & Eat. Seckie eller Vanessa som driver strandbaren kunde köra oss i sin jeep till Clifton för att klarera. Det behövdes verkligen en jeep. ”Vägen” upp från viken kan knappt kallas väg. Det liknade mer en stenig uttorkade flodfåra. Upp kom vi i alla fall. Vi slapp åka bil tillbaks utan fick åka i deras båt. I full fart åkte vi genom bl.a. ett rev. Det blev kortare väg och man slapp den grova sjön. Det var fantastisk båttur i turkost vatten.

Båttur med Seckie, Vanessa och hennes bror.

På vägen tillbaka besökte vi åter Carriacou. Vi klämde in oss i en liten bil och blev körda runt ön av Simon. Vi besökte ett båtbyggeri och åkte upp på högsta berget där öns sjukhus låg. Vi undrade över den avlägsna placeringen och fick förklaringen att det är svalare och färre bakterier här.

Båtbyggeri på Carriacou

Sjukhuset, Lena, Gun och den lilla bilen.

Fjorton dagar går fort, och nästa dag bar det iväg söderut för att om tre dagar vara på Grenada varifrån våra gäster skulle flyga hem.

Hemfärd

Grenadinerna

Vi valde att segla förbi både St Lucia samt St Vincent på vägen söderut. Strax söder om St Vincent ligger ön Bequia. Avståndet dit från Martinique ärca 95 nm. och vi räknade med att komma fram på morgonen.Det är mycket jobbigare med nattsegling i trafikerade farvatten än ute på havet. Man måste hela tiden vara på sin vakt.

Vi anlände Bequia på morgonen som beräknat. Vi ankrade upp i Admirality Bay nära öns huvudort Port Elisabeth. Vi åkte med dingen in till land och låste fast den på ”dinghydocken”. De flesta låser sina dingar och på kvällen och många hissar upp dem på båten. Jag tror inte att risken är speciellt stor att få dingen stulen men man är väldigt beroende av den, och då är det onödigt att chansa. Här i Karibien ligger man nästan alltid för ankare och ytterst sällan i någon marina. 

Dinghy dock

En del satsar hårt på ankare lysning.

Port Elisabeth är en livlig by. Här finns en grönsaksmarknad och man kan köpa fisk om det är någon fiskare som just kommit in med sin fångst.Fisket är väldigt småskaligt. Man använder små öppna båtar med utombordare. Båtarna är byggda av trä med v-format skrov förut. Vanlig storlek är mellan 4 och 10 meter. De ser ut att gå riktigt bra även i grov sjö. Vi har inte sett några stora fiskebåtar. Frukt och grönsaker importeras från den större grannön St Vincent.

Typisk Karibisk båt.

 

Efter några dagar med mycket stillasittande var vi sugna på att gå runt på ön. Bequia var en bra ö att promenera på. Vi gick uppför berget till en utsiktspunkt. Lutningen var stundtals brantare än en svart pist. Utsikten var fin och vi kunde se vår lilla båt i viken. Väl nere igen tog vi oss över samma berg igen till Friendship Bay. Nu dock på en lite mindre brant stig. Här åt vi lunch på ett svenskägt hotell. Maten var mycket god.

Brant backe!

Nästa dag gick vi till öns ostsida och kom till The Old Hegg Turtle Sanctuary. Här träffade vi Orton King, en 80 år gammal man som  ägnade sig åt att föda upp och plantera ut utrotningshotade Hawksbillsköldpaddor. Tidigare i sitt liv hade han varit dykare, seglare och fiskare. Han hade fångat och sålt sköldpaddor och tyckte att nu på äldre dar så var det ”pay back time” Han hade även  seglat  mellan Bequia och Grenada i 16 fots segelbåt och hämtad och lämnat varor.

Orton King

Babysköldpaddor

Sköldpaddor som snart är mogna för utsläppning efter 6 år.

King (som är vit) berättade att den nuvarande presidenten på St Vincent var en manipulativ man som inte ville att den svarta befolkningen skulle höja sin levnadsnivå. King gillade däremot den tidigare makthavaren som hade uppmuntrat jordbruk.

Det är ett brett register av båttyper som seglar runt i den Karibiska övärlden. En och annan båt på ca 20 fot, en del båtar i vår storlek mellan 35 och 40 fot. De flesta är mellan 40 och 50 fot och många av dem är katamaraner.

Vi har legat ankrade bredvid ”små” 80 fots båtar med betjänter som serverar mat och sköter båten mm. Lite längre ut i viken ligger stora skeppet med med  helikopter som flyger in gäster till båten.

Xenia ankrad mitt i bild och något större båt med helikopterplatta längre bort.

Sista kvällen fick vi besök av Kurt på en sundowner. Kurt som har seglat runt i Karibien i sju år hade mycket intressant att berätta.

På vägen från Bequia stannade vi en natt på den lilla ön Canouan. Detta är ön dit biljonärerna åker för att slippa miljonärerna. På lördagen landade och startade 3-4 privata jetplan .Här köpte vi en hummer från lokal fiskare. Antagligen betalade vi överpris men det är ok.

Vi har hittills inte haft någon vidare fiskelycka. När vi seglade mellan Canouan och Tobago Keys fick vi dock en tonfisk. Vi ankrade i Saline Bay på Mayreau och avnjöt lobster och nyfångat tonfisk.

 

Tonfisken får en skvätt gin så att den lugnar ner sig.

Nästan rå tonfisk,mos på kasawa och morot samt stekt banan. Mums!

Nästa morgon tog vi oss till Clifton harbour på Union Island. Vi är på väg söderut till Grenada. Dit kommer Guns systrar Ann och Lena samt Lenas man Håkan (Färjestadssupporter men ok ändå) för att segla med i två veckor.

Clifton, Union Island.

Jenny säljer grönsaker i Clifton.

På väg mot Grenada stannade vi till på Carriacou. Carriacou tillhör Grenada, så här måste man clarera in. Vi stannade några dagar här. Det var en trevlig ö. Vi gick långa promenader.

Sandy Island i bakgrunden

Paradise Beach

Vi hamnade i mangroven.

Här bankas det på Conch. Musslor som är sega trots denna process.

 

Träd som är attackerade av nån slags parasit.

 

Martinique och Dominica

Martinique och Dominica

Det fanns en anledning till att vi gick direkt till Martinique. Fem dagar efter att vi anlänt kom sonen Daniel med hela familjen, Linda och barnen Alicia och Tilda, på besök. 

Shoppingrunda i St Anne

Martinique var ett bra ställe att landa på efter Atlantseglingen. Denna ö och även Guadeloupe har supermarkets med hyfsat sortiment och rimlig prisnivå. Förråden som var ganska tomma behövde fyllas på. 

De två första dagarna låg båten parkerad i marinan i Marin, medan vi utforskade ön med hyrbil. Första dagen när alla var lite trötta efter flygresan höll vi oss i omgivningarna kring st Anne. Vi besökte bl.a. Martinique’s ”finaste” strand, Playa de les Salines, som är ett populärt utflyktsmål för invånarna i Marin med omgivningar.

Fina stranden

Nästa dag tog vi en tur runt nästan hela ön. På norra änden av ön finns den ännu aktiva vulkanen Pelee. 1902 hade den ett av nittonhundratalets värsta vulkanutbrott. St Pierre som då var öns huvudstad ödelades och ca 30 000 människor dödades. Senaste utbrottet var 1932. Vi gick inte hela vägen upp till kratern, utan nöjde oss med att ta en fika på ett kafé lite längre ner. Vi besökte även ett vulkanmuseum i St Pierre. 

Fiket vid vulkanen

Naturen på ön var varierande. Områden med frodiga träd, buskar och alla möjliga sorters växter avlöstes av betesmarker och odlingar. Kryddar man detta med berg, stränder och palmer, så blir det helt fantastiskt vackert.

Bananodlingar på Martinique

Betesmarker

En som betar

Efter denna mjukstart med biltur så började det stora äventyret med sex personer i en liten båt i tropiska vatten. 

Alicia vid rodret

Nu är det Tildas tur

Efter en natt utanför St Anne seglade vi till Anse d’Arlet. En liten söt by med en kyrka som central byggnad. Klart vatten och en fin strand. När vi kom in och släppte ner ankaret dök en sköldpadda upp och tittade lite nyfiket på oss. ”Sköldis” var lite blyg av sig, så vi lyckades aldrig fånga hen på bild. 

Anse d’Arlet

På simavstånd från stranden finns ett stenigt område med massor av små och även något större fiskar. Ett perfekt snorklingsområde för barn och även vuxna. 

Snorkling på gång

Efter ett par dagar seglade vi norrut mot St Pierre. Alicia, Tilda och Gun byggde ett pepparkakshus. Vi hade köpt en ”byggsats” på IKEA i Las Palmas. När vi vaknade på morgonen så hade huset kollapsat. Det var inte vulkanen Pelee som hade fått ett utbrott. Det var den höga luftfuktigheten som var boven.

Vi närmar oss St Pierre

Kortlivat pepparkakshus

Här klarerade vi ut ur Martinique för att nästa dag segla till Dominica. 

Dominica är till skillnad från Franska Martinique en egen nation. Det är en väldigt fattigt och ön drabbades dessutom hårt av orkanen Maria 2017. 85 procent av öns hus skadades och 25 procent av dem förstördes helt. Jordskred och översvämningar förstörde vägar och broar. Stora delar av öns odlingar förstördes och turismen minskade. Nästan alla större träd bröts av. 

Nu är orkansäsongen över. Passadvinden som blåser här är dock ganska frisk. Speciellt just denna tiden på året. Man kallar det för the Christmas Wind.

Vi seglade till nordvästra Dominica. I sundet mellan Martinique och Dominica blåste det 10-12 m/s och vi fick känna på vågorna från Atlanten. Yngsta besättningsmedlemmen Tilda fick syn på två valar bakom båten. Det är alltid väldigt kul att se valar och delfiner.

Att havsdjuren även kan vara bråkiga och ställa till problem fick våra kompisar Hendrik och Maya erfara. En hungrig eller kanske lekfull haj fick mitt ute på Atlanten för sig att den skulle tugga på deras vindroder. Den lyckades skada det så att de blev tvungna att handstyra i tio dagar.

Efter en hel dags segling närmade vi oss Prince Rupert’s Bay. När vi kom till udden innan viken så kom en liten motorbåt emot oss. Det var Daniel som jobbar för Edison Tours. Han frågade om vi ville ha en mooring och om vi ville ha guidning på ön.

Daniel the rastaman

Prince Rupert Bay, Dominica

Här finns en organisation som kallar sig PAYS (Portsmouth Association for Yacht Services) som är samarbetsorganisation för ett antal små företag som sysslar med guidning och service för turister. PAYS har väldigt gott rykte och Edison Tours ingår i den.

När vi vaknade nästa morgon var det julafton. Daniel ”Rastaman” kom till vår båt kl åtta på morgonen. Vi skulle ta en tur på Indian River. 

Indian River

Indian River
Just här spelades en scen in i Pirates of the Caribbean II

Daniel och Daniel tittar på Kolibbris

Efter flodturen tog vi dingen in till byn. Portsmouth är öns näst största stad med ca 3000 invånare. Det var fullt hålligång med marknadsstånd, musik, shoppande och festande människor. Det var väldigt olikt svensk julhandel. Tämligen ruffig miljö och vi var nästan de enda ”vitingarna”. Man kände sig något utanför. Stämningen var dock vänlig trots att vi européer historisk burit oss väldig illa åt i området. 

Vi åkte tillbaks och firade julafton i båten samtidigt som festen fortsatte med hög musik hela natten i byn.

ÄR REGGEAN DÖD och vart tog BOB MARLEY vägen?

Jag väntat mig ett Karibien med gungande reggearytmer, och väldigt mycket Bob Marley. Nu har vi visserligen bara besökt två öar, men här har reggean bytts ut mot rap, och Bobban har förvisats till samma historiska musikhylla som Beatles, Pink Floyd och Klaus Wunderlich.

Nåja, utvecklingen går vidare trots att en del gamla stötar hävdar att det var bättre förr.

Detta var första julaftonen på väldigt länge utan Kalle Anka. Men antagligen är det med Kalle som med Bob. 

På juldagen åkte vi på biltur runt stora delar av ön. Det var vi sex plus två tyskar och Paul från Edison Tours som körde och guidade. 

Paul tog oss på en biltur

Det blev en intressant tur. Vi fick se mycket av öns natur. Spåren av orkanens härjningar var fortfarande tydliga, men återuppbyggnaden verkade gå rätt bra. De flesta husen hade nya tak och vägar och broar fungerade ganska bra. 

Nytt tak på plats.

Vi besökte ”chokladmannen”. Han var inte brun, utan en vit man vars föräldrar hade köpt ett hus på ön för länge sedan. Nu hade han hamnat här och ägnade sig åt att tillverka choklad.

Chokladmannen!

Maskin för att separera bönor och skal

Vi besökte Emerald Falls, ett vattenfall i regnskogen där man kunde bada. 

Regnskogen gjorde rätt för sitt namn och det regnade ymnigt. Detta är väl ok i en regnskog, men dessutom var det ganska kallt. Hittills är jag rent allmänt lite besviken på den tropiska värmen. Man hade hört att det skulle vara 28˚ i vattnet och olidligt varmt till och med på natten. Så är det inte! Ca 26˚ i vattnet och ibland behöver man ha lakan på sig på natten brrrr.

Emerald falls

Skall dock inte klaga. Det är ju egentligen ganska bra, och det lär bli varmare längre söderut och längre framåt våren. Jag återkommer och klagar över värmen lite senare.

Tiden går fort och vi vände söderut för att ta oss tillbaks till Martinique. Vi stannade de sista dagarna i barnens favoritvik Anse d’Arlet hos Sköldis och fiskarna. Nu var vattnet slut i tankarna och jag tog två 20 litersdunkar i dingen och fick fyllt dem på ett dykcenter. När jag skulle lämna över en dunk till Gun i båten så tappade jag balansen. Jag och dunken hamnade i vattnet. Det gjorde även mobiltelefonen som jag hade fickan. Jag lyckades komma upp på badstegen med dunken i behåll. Telefonen, en iPhone 7 som skall klara vattenstänk visade sig klara även ett bad och fungerar fortfarande utan problem.

Sista dagen regnade det nästan hela dagen vilket är ovanligt. Det hindrade dock inte barnen och även föräldrarna att bada och snorkla för fullt.

Och så var det bara det gamla paret i båten igen. Vi saknar er redan trots att båten plötsligt blev lite större.

Vi har varit i Marin igen och fyllt båten med mat och vatten. Nu tar vi det lugnt ett par dagar utanför St Anne innan vi seglar söderut mot Grenadinerna och Grenada.

Fiskare på Dominica

Lustigt hus i Portsmouth, Dominica

Dominicas ostkust

Stort skepp från Malta

Som tog ner seglen och girade in strax för om oss.

Många brutna träd var det på Dominica.

19 dagar på Atlanten

Ä

Vi seglade iväg från ankarviken vid Pasito Blanco på södra Gran Canaria den 22/11. Vi blev ljudligt avvinkade av vännerna i viken.

Vi lämnar Pasito Blanco

 

Att segla över Atlanten i en liten segelbåt är både fascinerande och kanske lite 

skrämmande. Det fascinerande är att man i ett litet flytetyg, som dessutom är ett hem, kan ta sig fram så långt. Det som är skrämmande är inte svårt att föreställa sig. Om man börjar fundera kan ju mycket  hända som gör att man hamnar i ett besvärligt läge. Överseglingen har varit ett bra tillfälle att lära sig att inte bekymra sig över saker som man ändå inte kan göra någonting åt. När man susar fram i mörkret på natten är det bara att ha förtröstan på att allt skall gå bra. Antagligen är det mycket farligare att köra bil en höstkväll.

Solnedgång

 

Vi har förberett oss länge för att undvika problem, och peppar peppar så har det hittills gått väldigt bra. Båten har skött sig utmärkt, inget har gått sönder och vi har hållit oss friska.

Fulladdat med frukt

Det har varit många lustfyllda stunder med härlig segling i fina vindar. I början av seglingen lyste månen upp i natten. Stjärnhimlarna var fantastiska. Men mesta delen av tiden har varit mer hårt och inte alltid så behagligt arbete för att ta sig fram.

Det gungar ordentligt mycket hela tiden. Man förvandlas till levande gyron med rätt att ta spjärn. Ibland överraskas man av att båten gör en häftig rörelse och så dunsar man in i nåt hårt. Av farliga saker som kan hända så ligger nog detta rätt högt på listan. 

På nätterna revade vi alltid

Vid ett tillfälle när Gun höll på att värma mjölk för att göra filmjölk så kom en av de värsta rullningarna på hela resan. Gun dunsade in i navbordet, mjölken skvimplade över och två tallrikar for ner på durken varav en gick i kras. Jag tittade ner och såg Gun ligga bland porslinssplitter och mjölk. Som tur var gick fallet bra och enda sviten blev en porslinsflisa i foten.

Vi har alltid varit fastspända med säkerhetssele redan från trappan upp till sittbrunnen. Det var nödvändigt att veta att den som hade vakt var säkrad för att kunna sova lugnt.

Det var mörkt nästan halva dygnet. Nätterna kändes långa och vi var ofta trötta. Vi försökte få sex timmars sammanhängande sömn per dygn. Vissa dygn blev det dock kortare pass. Att lyssna på ljudböcker gjorde nattpassen mer drägliga.

Det är väldigt glest mellan båtarna på Atlanten. Mer än 95% av tiden så såg man inga båtar vare sig visuellt eller på AIS. Trots detta lyckades vi mitt i natten komma på kollisionskurs med en båt utan AIS ca 250 nm nordväst om Kap Verde. Vi girade 40 ˚ och passerade fartyget på några hundra meters avstånd. 

När man bor i Grundsund borde man vara en rackare på att fiska. Detta gäller tyvärr inte oss. Vi fick dock bockat av fiskeriet med en guldmakrill på ca 4 kg.

Flygfiskar var det väldigt gott om. Varje dag var det en eller flera som hade landat i båten. En gång blev jag träffad av en, som tur var inte i huvudet.

Flygfisk

Liten flygfisk

Tre dagar efter oss startade den stora kappseglings och cruisingeskadern ARC ( Atlantic Rally for Cruisers). När vi närmade oss Karibien så började de snabbaste båtarna komma i kapp. Med fyra dagar kvar på resan blev vi uppropade på VHF. 

”Hej Gun och Anders, nu är ni allt bra långt ifrån Grundsund.” Det visade sig vara en kompis ”Boman” som seglade på en Moore 55. Han tog några bilder på oss. Det skall bli spännande att se dem. En mycket osannolik händelse.

De sista dagarna råkade vi ut för ett antal squalls. Dessa liknar åskoväder (dock oftast utan blixtar), med regn och mycket vind. De rör sig västerut och oftast på natten. De är över på 20-30 minuter. Vi fick som mest 18 m/s.

Snart blåser det upp

Vi såg ljusen från Martinique på natten 11/12 och när det ljusnade så var vi ganska nära ön.

Martinique i sikte i morgonsol

Då kan man undra om det fanns mat och vatten kvar på slutet. Apelsiner och grapefrukt höll sig väldigt bra.  Vi drack färskpressad juice varje frukost. Potatis, tomat och lök höll sig också bra. Morötter höll sisådär. Ägg höll sig bra.

Det var inga problem att hålla sig vid liv näringsmässigt. Vi bakade inte bröd utan höll tillgodo med tyskt fullkornsbröd med lång hållbarhet. Vi hade ungefär 230 l färskvatten och det räckte gott och väl. Vi hade räknat med att inte klara strömförbrukningen enbart med solkraft. Autopiloten har styrt nästan hela tiden. Den tillsammans med kylskåp VHF och AIS drar en del ström. Vi körde motorn lite varje dag för att ladda batterierna så det gick åt 30-40 liter diesel. När man seglar västerut hamnar solpanelerna i skugga en stor del av dagen. 

Det var en väldigt skön känsla att efter komma fram ligga stilla för ankare. 

Vi ligger utanför den lilla byn St Anne i en stor ankringsvik med väldigt många båtar.

St Anne

Vi har utforskat omgivningarna med dingen och till fots. 

Bästa ”utematen” hittills på stranden vid St Anne

Xenia var ren och fin i botten när vi lämnade Kanarieöarna. Nu hade det dock kommit ovälkomna gäster. Långhalsar växte på ”överhänget” vid akterspegeln. Detta ligger i vattnet endast när båten gör fart och där finns ingen bottenfärg. Det hade även växt lite längst akterut på skrovet som var bottenmålat. Nu är dom borttagna, men det blir kanske svårt att hålla skrovet rent hela tiden här.

I morgon flyttar vi in till en marina i Marin. Både vi och båten behöver en rejäl avsköljning med sötvatten. 

Atlanten dag 14

Här är allt väl. Vi har 6 timmars vakter. kl 19–01 och kl 01–07. Sedan en lur mitt på dagen. I skrivande stund är vår position 17˚24. N. 47˚11W. Vindarna är lite snurriga.

Kort rapport från Atlanten

Efter nästan en vecka befinner vi oss nu (i skrivande stund) 19°59″N 028°19″W. Vi har hittills haft en behaglig segling med bra väder och mycket sol. Igår blev vi omseglade av en katamaran som seglade fram i 21 knop då vi höll en fart på 6,5 knop.

Idag fick vi oväntat besök av en flygfisk som vi fick hjälpa tillbaka överbord.