Från Grenada till Guadeloupe.

Dagen efter att vi vinkat av Lena, Håkan och Ann så behövde vi proviantera lite. Vi gick tillsammans med Tomas på båten Shiraz till stora mataffären. Det var några kilometer att gå. Det känns bra att röra på sig när man varit mycket i båten några dagar. Tack vare hälsoappen i iPhone så har man koll på hur långt man går. På de 250 dagarna vi varit ute så har vi gått ca 100 mil. Kanske inte så mycket om man slår ut det per dag, men det är ett trevligt sätt att utforska omgivningarna. Tidigt nästa morgon seglade vi norrut till Carriacou. En av favoriterna här i söder. Vi stannade en natt för att klarera ut från Grenada. På morgonen var vi vid tullen kl. 8 när de skulle öppna. Ingen där. Det började samlas fler folk som också skulle klarera. Alla väntade tåligt och när äntligen tjänstemännen kom fick man ingen förklaring varför de öppnade 1,5tim senare.

Vi hade tidigare seglat förbi ön Mustique. Ön är privat och här häckar en mängd kändisar, bl.a Mick Jagger. Vi är inte jätteintresserade av att titta på kändisar, men enligt guideboken skulle ön vara fin att promenera på.

I bakgrunden kändishaket Basils bar. I förgrunden stjärnan på Xenia.

På kvällen var det bluesfestival på Basils bar.  Det började bra med en tjej som sjöng och spelade saxofon. Häftig blues i två låtar, sen klev hon tyvärr av scenen. Sen levererade en sångerska från Tibet  lite ”Himalayablues”. Resten av kvällen var det fyllepartyrock. Baren var antagligen full av mer eller mindre kända celebriteter. Hade alla haft lika lite koll som oss, så hade dom inte varit kändisar eftersom vi inte kände igen någon. Vi pratade lite med en tjej som hade hus på ön. Hon var pigg på att berätta om vem som var rikast och vem som var en känd musiker osv. Det var svårt att uppfatta vad hon sa för hon var inte nykter och musiken var hög. Vi hade inte svårt att hålla oss nyktra. Ett glas vin kostade 150 kr. Det bästa med Mustique var det kristallklara vattnet.

Basils bar

 

Nästa dag fortsatte vi till Bequia ,ännu en favorit. Träffade Gunnar igen, värmlänningen som kör charter och som Håkan känner. Vi stötte även på Agnetha som bott där 30 år och som hade tipsat om tandläkaren där Gun lagade en tand.

Nästa morgon startade vi i gryningen kl 6 för att segla förbi St Vincent och övernatta någonstans på St Lucia. Vi hittade en liten vik och brydde oss inte om att klarera för den natten.

Seglingen från St Lucia till Sainte Anne var fin . Sainte Anne känns nästan som hemmahamn. Hit kom vi för precis 2 mån sedan när vi seglat över Atlanten. 

Här ligger flera svensk båtar bl.Imagine, Lady Sparrow, Marina och Tau. Vi pratar med Stellan på Marina om hemsegling. Han seglar vid samma tid som vi och också från Antigua. Vi skall tillsammans med andra som seglar mot Azorerna hjälpas åt med väderinformation mm.

Efter några dagar flyttade vi in i Le Marin för proviantering. Vi ankrade nära en supermarket. 

Proviantering på Leader Price i Le Marin

 

I den stora viken ligger det mängder av båtar som sett sina bästa dagar. Några har drivit upp på rev eller på stranden. I andra ”vrak” som fortfarande ligger kvar för ankare eller på boj visar det sig att det faktiskt bor någon. Man kan fundera över varför man blir liggande här i flera år. Kanske för att marinera ett krossat hjärta i rom som ett alternativ till att  ansluta sig till främlingslegionen. Le Marin är bra för proviantering men för övrigt inte speciellt kul.

Plågsam syn

 

Det var skönt att lätta ankar och segla till anse d’Arlet och sköldpaddsviken som barnbarnen döpte den till förra gången vi var där.

Några ställen vi kom till nu hade vi redan besökt två eller ibland tre gånger tidigare. Det kändes lite vemodigt att man kanske aldrig kommer hit någon mer gång.

Vi var dock sugna på att uppleva den norra delen av Antillerna så vi fortsatte vidare norrut. Vi passerade Dominica och landade på Îles des Saintes, en liten ögrupp mellan Dominica och Guadeloupe. 

Det var en ganska lång segling och vi kom fram på sena eftermiddagen. Det finns 80 mooringbojar men alla var upptagna. Det var 10-12 meter djupt och det blåste ganska mycket. Vi ankrade och släppte ut de 50 meter kätting vi har och hoppades på det bästa. Det fäste bra. Detta var den djupaste ankringen hittills. 

Nästa dag var det flera lämnade så då tog vi en ledig boj. Terre den Haut heter ön där de flesta bor. Det var en fin liten ö. Varje dag kom det flera färjor med turister från Guadeloupe. Det finns flera företag som hyr ut elcyklar, scootrar och eldrivna bilar typ golfbil. Ön är som sagt liten och efter tre dagar hade vi promenerat runt nästan överallt.

 

Svensk-Danskt gemyt på Iles des Saintes
Ganska smidig inklarering på de Franska öarna.
Iles des Saintes

När vi seglade över Atlanten drev det mängder med tång västerut. Detta fenomen har ökat markant de senaste åren. Det har blivit ett gissel för de som bor öarnas ostsida. Tången ruttnar och släpper ut giftiga gaser. Stränderna blir mindre trevliga och de som lever på turismen här får det svårt.

Strand på östra sidan Iles des Saintes full med tång.

Vi träffade seglare som varit på öarna norrut och så gott som alla sa att det var mycket bättre söderut. Hmmm… hade vi haft för bråttom norrut? Nåja, vi får väl se. 

Första stoppet på Guadeloupe var största staden Pointe a Pitre.

Vi gick runt i staden på en lördag och här var det fullt tryck. Stor grönsaksmarknad och många och flera fiskstånd. På gatan spelade ett band en sorts musik som jag tror kallas Gwo Ka. Den härstammar från slavtiden. Några kvarter bort fanns en mängd kläd, skobutiker och allt möjligt annat som man kan köpa. Det var otroligt många butiker för en stad med mellan 15 och 20 000 invånare.

 

Grönsaksmarknad
Gatumusik i Pointe a Pitre
Köpte en handmålad t-shirt av denne man
Det går inte att komma hur som helst

På söndagen besökte vi Memorial ACTe, ett påkostat nybyggt museum som handlar om slaveriet. Det intressant och bra utställning om en riktig skamfläck i historien.

Slavmuseet i Pointe a Pitre

Miljön där vi ankrade var inte jättetrevlig. Flera vrak låg vid stranden och där fanns båtvarv. När vi tog upp ankaret så var den rostfria kättingen guldfärgad på några meter. Märkligt! 

Charlotte och Peter i torrdocka. Pointe a Pitre.

Vi tog oss en kort bit till en ankring 3nm österut vid Îlet du Gosier. Dit kom också Pelle på Lilla My. Det var skönt att komma ut i klart vatten.

Ilet du Gosier
Vattengympa i Le Gosier
Kyrktorn i Le Gosier

Nästa anhalt var Pigeon Island på Guadeloupes västkust. Seglingen dit var varierad med lite vind, mycket regn och sen mycket vind och sol. 

Detta var ett trevligt ställe med fin snorkling i ”the Cousteau Underwater Park.

Efter ett par dagar där flyttade vi oss norrut till Deshaies där vi ligger när detta skrivs. Detta är byn där Ernest Hemingway hade ett sommarställe. Här spelades även TV serien Mord I Paradiset in. Stundtals blåser det väldigt mycket här. Geografin skapar nån slags vindtunneleffekt. Det har blåst upp till 18 m/s i byarna. Många båtar har draggat men vi ligger stilla. Man får knyta dingen tätt intill båten så att vinden inte välter den.

Ernest Hemmingways hus
Mord i paradiset. Polishuset.

De två senaste dagarna har liknat mer träningsläger än avslappnat semesterliv. Det har promenerats mycket. Först över ett brant berg till en strand på andra sidan och nästa dag en vandring fyra timmar längs en tropisk flod. Ömsom hoppande på stenar i floden och ömsom i tät vegetation vid kanten. 

Stenkul!
Pelle, Johanna och Gun
Hammarötarzan
Snickaren Pelle kollar virket.
Pär har palmens framtida placering i sina händer.
Vackert var det.

I morgon seglar vi till Antigua.

Welcome to Paradise

Vi hade bokat plats i Prickley Bay Marina inför våra gästers ankomst. Vi anlände dock en dag tidigare och ankrade i viken. Vi var inte ensamma. Här låg ca 150 båtar. Det var lite svårt att hitta ett bra utrymme att ankra i. 

Det där att ankra i en vik full med båtar är ett kapitel för sig. Vi hade väldigt lite erfarenhet av detta från tidigare, men hade dock läst på lite om hur man skall göra. Med hjälp av en avståndsmätare satte vi de första ankringarna klockrent. Sedan har det dock hänt att vi ankrat om för att vi tyckt att vi hamnat lie fel. Denna ödmjukhet gäller inte alla. Speciellt chartrade katamaraner är en potentiell fara. Hittills har vi dock inte råkat ut för några incidenter.

I Prickely Bay låg det flera svenska båtar. En del hade legat här länge, och en del var som vi tillfälliga besökare.

Ann,Lena och Håkan anlände på kvällen 20/2. Dagen efter åkte vi på guidad biltur på ön. 

Grenada är en vacker ö med rik växtlighet, stränder, berg och regnskog. Det såg också väldigt prydligt ut. Till skillnad från det fattigare Dominica, så såg man nästan inga bilvrak i naturen. Guiden berättade att arbetslösheten är nästan noll och att det var väldigt lite kriminalitet.

Två specifika mål på turen var ett vattenfall och ett gammalt romdestilleri som startade någon gång på 1700-talet.

Vattenfallet i regnskogen var inte av det spektakulära slaget, snarare litet och sött.

Destilleriet var mer spektakulärt. Ett vattenhjul drev maskinen som pressade saften ur sockerrören. Det var intressant att se, men man kan konstatera att allt var inte bättre förr. Den starka finkelstinna drycken smakade inte bra.

Här är några bilder från rundturen på Grenada

Klippstupet Sauteurs där män kvinnor och barn hoppade mot döden hellre än att kapitulera till kolonisterna från Europa.
Litet vattenfall
Håkan balanserar
Däckskonst
Äggplanta?

 

Karibisk julgran
Patsy visar runt på romdestilleri.
Saften pressas ur sockerrören

Nästa dag var det tidig avfärd norrut. Mellan Grenada och St Vincent ligger flera fina mindre öar. Vi hade besökt några av dem på vägen ner. 

Vi gick långpromenad till södra änden av Carriacou, åt god mat på Union Island, snorklade och åt hummer på Tobago Keys. ”Happy Island” är en bar som är byggd ute på ett rev utanför byn Clifton på Union Island. När vi stod där och drack en rum punch i solnedgången kom en kitesurfarare infarande rakt emot oss. Några meter innan oss gjorde han ett hopp och seglade strax över våra huvuden. Han gjorde flera vändor med olika hoppvarianter. En man höll upp en öl och erbjöd honom. Surfaren hoppade och plockade elegant flaskan. När han efter ett par vändor hade druckit upp ölen gick jag fram till kanten och höll upp handen. Utan problem satte han tomflaskan i näven. 

Träd på Carriacou som är attackerade av nån slags parasit.
Kitesurfare på Union Island
Hummerfest på Tobago Keys

Bequia blev vändpunkten i norr. 

Vattenpåfyllning i Bequia

På vägen tillbaka besökte vi ställen vi passerat tidigare. Mayreau är en fin liten ö. Vi köpte en Red Snapper av av en rastaman i en liten båt. Han lånade vår fiskkniv och gjorde kotletter av fisken. Fisken var färsk och god. 

Fisken rensas och Håkan surfar.
Hitta Kolibrin!

 

 

När man kommer till en ankringsvik blir man oftast uppvaktad av en eller flera båtar som erbjuder tjänster. Hummer, bröd, vatten ,vin, rundturer och allt annat en turist kan tänkas betala för. Tackar man nej så godtas det utan sura miner.

Vi klarerade ut från St Vincent på Union Island. Vi gick inte till Clifton där tull och immigrationsmyndigheten finns. I stället lade vi oss i Chatham Bay på andra sidan ön. Där åt vi god fisk på Sun Beach & Eat. Seckie eller Vanessa som driver strandbaren kunde köra oss i sin jeep till Clifton för att klarera. Det behövdes verkligen en jeep. ”Vägen” upp från viken kan knappt kallas väg. Det liknade mer en stenig uttorkade flodfåra. Upp kom vi i alla fall. Vi slapp åka bil tillbaks utan fick åka i deras båt. I full fart åkte vi genom bl.a. ett rev. Det blev kortare väg och man slapp den grova sjön. Det var fantastisk båttur i turkost vatten.

Båttur med Seckie, Vanessa och hennes bror.

På vägen tillbaka besökte vi åter Carriacou. Vi klämde in oss i en liten bil och blev körda runt ön av Simon. Vi besökte ett båtbyggeri och åkte upp på högsta berget där öns sjukhus låg. Vi undrade över den avlägsna placeringen och fick förklaringen att det är svalare och färre bakterier här.

Båtbyggeri på Carriacou
Sjukhuset, Lena, Gun och den lilla bilen.

Fjorton dagar går fort, och nästa dag bar det iväg söderut för att om tre dagar vara på Grenada varifrån våra gäster skulle flyga hem.

Hemfärd

Grenadinerna

Vi valde att segla förbi både St Lucia samt St Vincent på vägen söderut. Strax söder om St Vincent ligger ön Bequia. Avståndet dit från Martinique ärca 95 nm. och vi räknade med att komma fram på morgonen.Det är mycket jobbigare med nattsegling i trafikerade farvatten än ute på havet. Man måste hela tiden vara på sin vakt.

Vi anlände Bequia på morgonen som beräknat. Vi ankrade upp i Admirality Bay nära öns huvudort Port Elisabeth. Vi åkte med dingen in till land och låste fast den på ”dinghydocken”. De flesta låser sina dingar och på kvällen och många hissar upp dem på båten. Jag tror inte att risken är speciellt stor att få dingen stulen men man är väldigt beroende av den, och då är det onödigt att chansa. Här i Karibien ligger man nästan alltid för ankare och ytterst sällan i någon marina. 

Dinghy dock
En del satsar hårt på ankare lysning.

Port Elisabeth är en livlig by. Här finns en grönsaksmarknad och man kan köpa fisk om det är någon fiskare som just kommit in med sin fångst.Fisket är väldigt småskaligt. Man använder små öppna båtar med utombordare. Båtarna är byggda av trä med v-format skrov förut. Vanlig storlek är mellan 4 och 10 meter. De ser ut att gå riktigt bra även i grov sjö. Vi har inte sett några stora fiskebåtar. Frukt och grönsaker importeras från den större grannön St Vincent.

Typisk Karibisk båt.

 

Efter några dagar med mycket stillasittande var vi sugna på att gå runt på ön. Bequia var en bra ö att promenera på. Vi gick uppför berget till en utsiktspunkt. Lutningen var stundtals brantare än en svart pist. Utsikten var fin och vi kunde se vår lilla båt i viken. Väl nere igen tog vi oss över samma berg igen till Friendship Bay. Nu dock på en lite mindre brant stig. Här åt vi lunch på ett svenskägt hotell. Maten var mycket god.

Brant backe!

Nästa dag gick vi till öns ostsida och kom till The Old Hegg Turtle Sanctuary. Här träffade vi Orton King, en 80 år gammal man som  ägnade sig åt att föda upp och plantera ut utrotningshotade Hawksbillsköldpaddor. Tidigare i sitt liv hade han varit dykare, seglare och fiskare. Han hade fångat och sålt sköldpaddor och tyckte att nu på äldre dar så var det ”pay back time” Han hade även  seglat  mellan Bequia och Grenada i 16 fots segelbåt och hämtad och lämnat varor.

Orton King
Babysköldpaddor
Sköldpaddor som snart är mogna för utsläppning efter 6 år.

King (som är vit) berättade att den nuvarande presidenten på St Vincent var en manipulativ man som inte ville att den svarta befolkningen skulle höja sin levnadsnivå. King gillade däremot den tidigare makthavaren som hade uppmuntrat jordbruk.

Det är ett brett register av båttyper som seglar runt i den Karibiska övärlden. En och annan båt på ca 20 fot, en del båtar i vår storlek mellan 35 och 40 fot. De flesta är mellan 40 och 50 fot och många av dem är katamaraner.

Vi har legat ankrade bredvid ”små” 80 fots båtar med betjänter som serverar mat och sköter båten mm. Lite längre ut i viken ligger stora skeppet med med  helikopter som flyger in gäster till båten.

Xenia ankrad mitt i bild och något större båt med helikopterplatta längre bort.

Sista kvällen fick vi besök av Kurt på en sundowner. Kurt som har seglat runt i Karibien i sju år hade mycket intressant att berätta.

På vägen från Bequia stannade vi en natt på den lilla ön Canouan. Detta är ön dit biljonärerna åker för att slippa miljonärerna. På lördagen landade och startade 3-4 privata jetplan .Här köpte vi en hummer från lokal fiskare. Antagligen betalade vi överpris men det är ok.

Vi har hittills inte haft någon vidare fiskelycka. När vi seglade mellan Canouan och Tobago Keys fick vi dock en tonfisk. Vi ankrade i Saline Bay på Mayreau och avnjöt lobster och nyfångat tonfisk.

 

Tonfisken får en skvätt gin så att den lugnar ner sig.
Nästan rå tonfisk,mos på kasawa och morot samt stekt banan. Mums!

Nästa morgon tog vi oss till Clifton harbour på Union Island. Vi är på väg söderut till Grenada. Dit kommer Guns systrar Ann och Lena samt Lenas man Håkan (Färjestadssupporter men ok ändå) för att segla med i två veckor.

Clifton, Union Island.
Jenny säljer grönsaker i Clifton.

På väg mot Grenada stannade vi till på Carriacou. Carriacou tillhör Grenada, så här måste man clarera in. Vi stannade några dagar här. Det var en trevlig ö. Vi gick långa promenader.

Sandy Island i bakgrunden
Paradise Beach
Vi hamnade i mangroven.
Här bankas det på Conch. Musslor som är sega trots denna process.

 

Träd som är attackerade av nån slags parasit.

 

Martinique och Dominica

Martinique och Dominica

Det fanns en anledning till att vi gick direkt till Martinique. Fem dagar efter att vi anlänt kom sonen Daniel med hela familjen, Linda och barnen Alicia och Tilda, på besök. 

Shoppingrunda i St Anne

Martinique var ett bra ställe att landa på efter Atlantseglingen. Denna ö och även Guadeloupe har supermarkets med hyfsat sortiment och rimlig prisnivå. Förråden som var ganska tomma behövde fyllas på. 

De två första dagarna låg båten parkerad i marinan i Marin, medan vi utforskade ön med hyrbil. Första dagen när alla var lite trötta efter flygresan höll vi oss i omgivningarna kring st Anne. Vi besökte bl.a. Martinique’s ”finaste” strand, Playa de les Salines, som är ett populärt utflyktsmål för invånarna i Marin med omgivningar.

Fina stranden

Nästa dag tog vi en tur runt nästan hela ön. På norra änden av ön finns den ännu aktiva vulkanen Pelee. 1902 hade den ett av nittonhundratalets värsta vulkanutbrott. St Pierre som då var öns huvudstad ödelades och ca 30 000 människor dödades. Senaste utbrottet var 1932. Vi gick inte hela vägen upp till kratern, utan nöjde oss med att ta en fika på ett kafé lite längre ner. Vi besökte även ett vulkanmuseum i St Pierre. 

Fiket vid vulkanen

Naturen på ön var varierande. Områden med frodiga träd, buskar och alla möjliga sorters växter avlöstes av betesmarker och odlingar. Kryddar man detta med berg, stränder och palmer, så blir det helt fantastiskt vackert.

Bananodlingar på Martinique
Betesmarker
En som betar

Efter denna mjukstart med biltur så började det stora äventyret med sex personer i en liten båt i tropiska vatten. 

Alicia vid rodret
Nu är det Tildas tur

Efter en natt utanför St Anne seglade vi till Anse d’Arlet. En liten söt by med en kyrka som central byggnad. Klart vatten och en fin strand. När vi kom in och släppte ner ankaret dök en sköldpadda upp och tittade lite nyfiket på oss. ”Sköldis” var lite blyg av sig, så vi lyckades aldrig fånga hen på bild. 

Anse d’Arlet

På simavstånd från stranden finns ett stenigt område med massor av små och även något större fiskar. Ett perfekt snorklingsområde för barn och även vuxna. 

Snorkling på gång

Efter ett par dagar seglade vi norrut mot St Pierre. Alicia, Tilda och Gun byggde ett pepparkakshus. Vi hade köpt en ”byggsats” på IKEA i Las Palmas. När vi vaknade på morgonen så hade huset kollapsat. Det var inte vulkanen Pelee som hade fått ett utbrott. Det var den höga luftfuktigheten som var boven.

Vi närmar oss St Pierre
Kortlivat pepparkakshus

Här klarerade vi ut ur Martinique för att nästa dag segla till Dominica. 

Dominica är till skillnad från Franska Martinique en egen nation. Det är en väldigt fattigt och ön drabbades dessutom hårt av orkanen Maria 2017. 85 procent av öns hus skadades och 25 procent av dem förstördes helt. Jordskred och översvämningar förstörde vägar och broar. Stora delar av öns odlingar förstördes och turismen minskade. Nästan alla större träd bröts av. 

Nu är orkansäsongen över. Passadvinden som blåser här är dock ganska frisk. Speciellt just denna tiden på året. Man kallar det för the Christmas Wind.

Vi seglade till nordvästra Dominica. I sundet mellan Martinique och Dominica blåste det 10-12 m/s och vi fick känna på vågorna från Atlanten. Yngsta besättningsmedlemmen Tilda fick syn på två valar bakom båten. Det är alltid väldigt kul att se valar och delfiner.

Att havsdjuren även kan vara bråkiga och ställa till problem fick våra kompisar Hendrik och Maya erfara. En hungrig eller kanske lekfull haj fick mitt ute på Atlanten för sig att den skulle tugga på deras vindroder. Den lyckades skada det så att de blev tvungna att handstyra i tio dagar.

Efter en hel dags segling närmade vi oss Prince Rupert’s Bay. När vi kom till udden innan viken så kom en liten motorbåt emot oss. Det var Daniel som jobbar för Edison Tours. Han frågade om vi ville ha en mooring och om vi ville ha guidning på ön.

Daniel the rastaman
Prince Rupert Bay, Dominica

Här finns en organisation som kallar sig PAYS (Portsmouth Association for Yacht Services) som är samarbetsorganisation för ett antal små företag som sysslar med guidning och service för turister. PAYS har väldigt gott rykte och Edison Tours ingår i den.

När vi vaknade nästa morgon var det julafton. Daniel ”Rastaman” kom till vår båt kl åtta på morgonen. Vi skulle ta en tur på Indian River. 

Indian River
Indian River
Just här spelades en scen in i Pirates of the Caribbean II
Daniel och Daniel tittar på Kolibbris

Efter flodturen tog vi dingen in till byn. Portsmouth är öns näst största stad med ca 3000 invånare. Det var fullt hålligång med marknadsstånd, musik, shoppande och festande människor. Det var väldigt olikt svensk julhandel. Tämligen ruffig miljö och vi var nästan de enda ”vitingarna”. Man kände sig något utanför. Stämningen var dock vänlig trots att vi européer historisk burit oss väldig illa åt i området. 

Vi åkte tillbaks och firade julafton i båten samtidigt som festen fortsatte med hög musik hela natten i byn.

ÄR REGGEAN DÖD och vart tog BOB MARLEY vägen?

Jag väntat mig ett Karibien med gungande reggearytmer, och väldigt mycket Bob Marley. Nu har vi visserligen bara besökt två öar, men här har reggean bytts ut mot rap, och Bobban har förvisats till samma historiska musikhylla som Beatles, Pink Floyd och Klaus Wunderlich.

Nåja, utvecklingen går vidare trots att en del gamla stötar hävdar att det var bättre förr.

Detta var första julaftonen på väldigt länge utan Kalle Anka. Men antagligen är det med Kalle som med Bob. 

På juldagen åkte vi på biltur runt stora delar av ön. Det var vi sex plus två tyskar och Paul från Edison Tours som körde och guidade. 

Paul tog oss på en biltur

Det blev en intressant tur. Vi fick se mycket av öns natur. Spåren av orkanens härjningar var fortfarande tydliga, men återuppbyggnaden verkade gå rätt bra. De flesta husen hade nya tak och vägar och broar fungerade ganska bra. 

Nytt tak på plats.

Vi besökte ”chokladmannen”. Han var inte brun, utan en vit man vars föräldrar hade köpt ett hus på ön för länge sedan. Nu hade han hamnat här och ägnade sig åt att tillverka choklad.

Chokladmannen!
Maskin för att separera bönor och skal

Vi besökte Emerald Falls, ett vattenfall i regnskogen där man kunde bada. 

Regnskogen gjorde rätt för sitt namn och det regnade ymnigt. Detta är väl ok i en regnskog, men dessutom var det ganska kallt. Hittills är jag rent allmänt lite besviken på den tropiska värmen. Man hade hört att det skulle vara 28˚ i vattnet och olidligt varmt till och med på natten. Så är det inte! Ca 26˚ i vattnet och ibland behöver man ha lakan på sig på natten brrrr.

Emerald falls

Skall dock inte klaga. Det är ju egentligen ganska bra, och det lär bli varmare längre söderut och längre framåt våren. Jag återkommer och klagar över värmen lite senare.

Tiden går fort och vi vände söderut för att ta oss tillbaks till Martinique. Vi stannade de sista dagarna i barnens favoritvik Anse d’Arlet hos Sköldis och fiskarna. Nu var vattnet slut i tankarna och jag tog två 20 litersdunkar i dingen och fick fyllt dem på ett dykcenter. När jag skulle lämna över en dunk till Gun i båten så tappade jag balansen. Jag och dunken hamnade i vattnet. Det gjorde även mobiltelefonen som jag hade fickan. Jag lyckades komma upp på badstegen med dunken i behåll. Telefonen, en iPhone 7 som skall klara vattenstänk visade sig klara även ett bad och fungerar fortfarande utan problem.

Sista dagen regnade det nästan hela dagen vilket är ovanligt. Det hindrade dock inte barnen och även föräldrarna att bada och snorkla för fullt.

Och så var det bara det gamla paret i båten igen. Vi saknar er redan trots att båten plötsligt blev lite större.

Vi har varit i Marin igen och fyllt båten med mat och vatten. Nu tar vi det lugnt ett par dagar utanför St Anne innan vi seglar söderut mot Grenadinerna och Grenada.

Fiskare på Dominica
Lustigt hus i Portsmouth, Dominica
Dominicas ostkust
Stort skepp från Malta
Som tog ner seglen och girade in strax för om oss.
Många brutna träd var det på Dominica.

19 dagar på Atlanten

Ä

Vi seglade iväg från ankarviken vid Pasito Blanco på södra Gran Canaria den 22/11. Vi blev ljudligt avvinkade av vännerna i viken.

Vi lämnar Pasito Blanco

 

Att segla över Atlanten i en liten segelbåt är både fascinerande och kanske lite 

skrämmande. Det fascinerande är att man i ett litet flytetyg, som dessutom är ett hem, kan ta sig fram så långt. Det som är skrämmande är inte svårt att föreställa sig. Om man börjar fundera kan ju mycket  hända som gör att man hamnar i ett besvärligt läge. Överseglingen har varit ett bra tillfälle att lära sig att inte bekymra sig över saker som man ändå inte kan göra någonting åt. När man susar fram i mörkret på natten är det bara att ha förtröstan på att allt skall gå bra. Antagligen är det mycket farligare att köra bil en höstkväll.

Solnedgång

 

Vi har förberett oss länge för att undvika problem, och peppar peppar så har det hittills gått väldigt bra. Båten har skött sig utmärkt, inget har gått sönder och vi har hållit oss friska.

Fulladdat med frukt

Det har varit många lustfyllda stunder med härlig segling i fina vindar. I början av seglingen lyste månen upp i natten. Stjärnhimlarna var fantastiska. Men mesta delen av tiden har varit mer hårt och inte alltid så behagligt arbete för att ta sig fram.

Det gungar ordentligt mycket hela tiden. Man förvandlas till levande gyron med rätt att ta spjärn. Ibland överraskas man av att båten gör en häftig rörelse och så dunsar man in i nåt hårt. Av farliga saker som kan hända så ligger nog detta rätt högt på listan. 

På nätterna revade vi alltid

Vid ett tillfälle när Gun höll på att värma mjölk för att göra filmjölk så kom en av de värsta rullningarna på hela resan. Gun dunsade in i navbordet, mjölken skvimplade över och två tallrikar for ner på durken varav en gick i kras. Jag tittade ner och såg Gun ligga bland porslinssplitter och mjölk. Som tur var gick fallet bra och enda sviten blev en porslinsflisa i foten.

Vi har alltid varit fastspända med säkerhetssele redan från trappan upp till sittbrunnen. Det var nödvändigt att veta att den som hade vakt var säkrad för att kunna sova lugnt.

Det var mörkt nästan halva dygnet. Nätterna kändes långa och vi var ofta trötta. Vi försökte få sex timmars sammanhängande sömn per dygn. Vissa dygn blev det dock kortare pass. Att lyssna på ljudböcker gjorde nattpassen mer drägliga.

Det är väldigt glest mellan båtarna på Atlanten. Mer än 95% av tiden så såg man inga båtar vare sig visuellt eller på AIS. Trots detta lyckades vi mitt i natten komma på kollisionskurs med en båt utan AIS ca 250 nm nordväst om Kap Verde. Vi girade 40 ˚ och passerade fartyget på några hundra meters avstånd. 

När man bor i Grundsund borde man vara en rackare på att fiska. Detta gäller tyvärr inte oss. Vi fick dock bockat av fiskeriet med en guldmakrill på ca 4 kg.

Flygfiskar var det väldigt gott om. Varje dag var det en eller flera som hade landat i båten. En gång blev jag träffad av en, som tur var inte i huvudet.

Flygfisk
Liten flygfisk

Tre dagar efter oss startade den stora kappseglings och cruisingeskadern ARC ( Atlantic Rally for Cruisers). När vi närmade oss Karibien så började de snabbaste båtarna komma i kapp. Med fyra dagar kvar på resan blev vi uppropade på VHF. 

”Hej Gun och Anders, nu är ni allt bra långt ifrån Grundsund.” Det visade sig vara en kompis ”Boman” som seglade på en Moore 55. Han tog några bilder på oss. Det skall bli spännande att se dem. En mycket osannolik händelse.

De sista dagarna råkade vi ut för ett antal squalls. Dessa liknar åskoväder (dock oftast utan blixtar), med regn och mycket vind. De rör sig västerut och oftast på natten. De är över på 20-30 minuter. Vi fick som mest 18 m/s.

Snart blåser det upp

Vi såg ljusen från Martinique på natten 11/12 och när det ljusnade så var vi ganska nära ön.

Martinique i sikte i morgonsol

Då kan man undra om det fanns mat och vatten kvar på slutet. Apelsiner och grapefrukt höll sig väldigt bra.  Vi drack färskpressad juice varje frukost. Potatis, tomat och lök höll sig också bra. Morötter höll sisådär. Ägg höll sig bra.

Det var inga problem att hålla sig vid liv näringsmässigt. Vi bakade inte bröd utan höll tillgodo med tyskt fullkornsbröd med lång hållbarhet. Vi hade ungefär 230 l färskvatten och det räckte gott och väl. Vi hade räknat med att inte klara strömförbrukningen enbart med solkraft. Autopiloten har styrt nästan hela tiden. Den tillsammans med kylskåp VHF och AIS drar en del ström. Vi körde motorn lite varje dag för att ladda batterierna så det gick åt 30-40 liter diesel. När man seglar västerut hamnar solpanelerna i skugga en stor del av dagen. 

Det var en väldigt skön känsla att efter komma fram ligga stilla för ankare. 

Vi ligger utanför den lilla byn St Anne i en stor ankringsvik med väldigt många båtar.

St Anne

Vi har utforskat omgivningarna med dingen och till fots. 

Bästa ”utematen” hittills på stranden vid St Anne

Xenia var ren och fin i botten när vi lämnade Kanarieöarna. Nu hade det dock kommit ovälkomna gäster. Långhalsar växte på ”överhänget” vid akterspegeln. Detta ligger i vattnet endast när båten gör fart och där finns ingen bottenfärg. Det hade även växt lite längst akterut på skrovet som var bottenmålat. Nu är dom borttagna, men det blir kanske svårt att hålla skrovet rent hela tiden här.

I morgon flyttar vi in till en marina i Marin. Både vi och båten behöver en rejäl avsköljning med sötvatten. 

Atlanten dag 14

Här är allt väl. Vi har 6 timmars vakter. kl 19–01 och kl 01–07. Sedan en lur mitt på dagen. I skrivande stund är vår position 17˚24. N. 47˚11W. Vindarna är lite snurriga.

Kort rapport från Atlanten

Efter nästan en vecka befinner vi oss nu (i skrivande stund) 19°59″N 028°19″W. Vi har hittills haft en behaglig segling med bra väder och mycket sol. Igår blev vi omseglade av en katamaran som seglade fram i 21 knop då vi höll en fart på 6,5 knop.

Idag fick vi oväntat besök av en flygfisk som vi fick hjälpa tillbaka överbord.

Gran Canaria II

 

Efter drygt två veckor i den mycket lugna byn Pasito Blanco flyttade vi oss ca 10 nm till Puerto de Mogan. Det är inte helt enkelt att få en plats i hamnarna här denna tiden på året. Ringer man och försöker boka i god tid så får man ofta svaret att det är fullt. Efter flera försök fick vi en plats i Puerto de Mogan. Det var viktigt eftersom vi skulle träffa dottern Anja med familj som bokat in sig en vecka här.

Vi hade några med båtpyssel innan gästerna kom. Vi tog bussen till Las Palmas för att köpa en ny solpanel. Nu var hamnen full av båtar som skall segla eskader över Atlanten med ARC. Den alltid lika trevlige norrmannen Morten i båttillbehörsbutiken hjälpte oss att hitta rätt panel.

 

Morten
Lunch på Sailors Bay, långseglarnas bar i Las Palmas.

 

Och så kom det efterlängtade besöket hemifrån.

Gänget anländer

Vi hade en härlig vecka tillsammans med lite båtutflykt, bad, middagar,kortspel mm.

Första båtturen gick till Pasito Blanco. Vi hade fått besked om att motorn till dingen var reparerad. Detta var tredje och sista reparationen. Vid provturen gick den väldigt ojämnt och konstigt. Fick mekanikern att själv prova. Efter många drag i snöret fick han igång den och sen dog den igen. Ut med tändstiftet. Vatten i cylindern. Äntligen blev den dödförklarad och ny motor skulle skickas från Barcelona. Motorn var helt ny, alltså går allt på garantin. 

Det blev i alla fall en fin tur och vi fick visa Pasito Blanco som vi tycker mycket om. På stranden pågick en tv-inspelning. Det var TV4 som förberedde något som såg ut som ”mästarnas mästare”. Dom var var lite hemlighetsfulla, men vi fick från välunderrättad källa reda på att det var en variant med deltagare med funktionshinder. Undrar om vi hinner hem för att se den?

Tora, Tea och Anja tar ett Atlantdopp.
Middag i båten
TV4 spelar in i Pasito Blanco
Sigge kollar sandlandskap

 

Puerto de Mogan är antagligen en av de trevligaste turistmålen på Gran Canaria. 

Inga stora hotellkomplex utan en trevlig liten by med låga hus, många restauranger och butiker. Norrmän, Svenskar och Tyskar dominerade bland turisterna. De flesta hade uppnått mogen ålder, så det var lugnt framåt natten.

Byn är ursprungligen en fiskeby. Turismen är den helt dominerande näringen, men fortfarande lever fisket. Vi låg på en plats där vi hade fin utsikt över kajen där fisken landades.

Det gick inte att missa att en båt kom in och landade sin fisk. Överdrivet högljutt konverserade man med varandra mellan båt och kaj. Denna skrikande samtalston upplever man lite varstans. Nästan uteslutande är det äldre män som skriker till varandra trots att dom bara står två meter ifrån varandra. Varför? Vi har spekulerat över detta. Kanske är det nån slags macho-härskarteknik som ökar i decibel i takt med avtagande hörsel. Man undrar om detta är lokalt. 

Fiskekajen i Puerto de Mogan
Puerto de Mogan by night
Marknad

Tyvärr går en vecka väldigt fort och Våra besökare har åkt hem. 

För övrigt har vi sysslat med översyn av båten, lite segelreparation och inköp av en ny solpanel. 

I Puerto de Mogan finns två supermarkets, så vi bunkrade upp ordentligt innan vi gick till Pasito Blanco för att hämta upp motorn. 

Motoreländet började den 19:e oktober och är inte slut än. Nu har den nya motorn legat hos tullen i Las Palmas i fem dagar. Vi försöker förgäves att få inblandade parter att skynda på processen. Att påverka denna byråkratiska institution, som antagligen fått välsignelse från både han där uppe och han där nere, verkar helt ogörligt. 

Ok jag skall inte gnälla alltför mycket på tullen här. Idag kom nämligen motorn. Hurra!

Nya motorn provkörd.

Nu kan vi alltså segla iväg och slipper att frustrerat ligga här och titta på när all inköpt frukt blir övermogen.

Prognosen ser bra ut, waypoints är utlagda, så i morgon bär det iväg.

Ruttplanering

Gran Canaria

Efter två dygns segling anlöpte vi småbåtshamnen i Las Palmas. Vi passerade den livliga kommersiella hamnen. Där låg flera jättelika borrfartyg. Hamnen har blivit en betydande servicehamn för dessa fartyg som opererar på Afrikas västkust.

Småbåtshamnen är jättestor, med plats för 1250 båtar. Ändå kan det vara svårt att få plats här denna tid på året. Båtar som deltar i atlantseglingseskadern ARC har förtur. Trots att det var rätt gott om lediga platser fick vi bara ligga här i tre dagar. Efter det fick man ”tigga” om lite mer tid.
Hamnen är statlig och det är väldigt billigt att ligga här. Många bor här i sina båtar mer eller mindre permanent. Det finns ca 70 Svenska långliggaree här i hamnen.

På plats i Las Palmas

När vi på fredagen provianterade på mataffären Hyper Dino träffade vi ett svenskt par som tipsade om att varje fredagkväll var det svenskträff på baren Sailors Bay i hamnen. Vi gick dit och det blev en trevlig kväll.
Lars som har sin båt på Källvikens varv ringde när vi var på Porto Santo och ville ha läder på sin ratt. Vi sa att det kan dröja lite eftersom vi är på väg till Karibien.
När jag på lördagen stod och pratade med några seglare på bryggan kom en man och frågade om någon här heter Anders. Jodå det var Lars som hade sett på Marine Traffic att vi låg i hamnen. Vi blev bjudna till söndagsmiddag till Mona och Lars som har en lägenhet här. Förutom god mat bjöd de på erfarenheter från sin tidigare seglats till Västindien.
Det har blivit mer regel än undantag att man träffar kompisar från tidigare hamnar.
Tillsammans med Pelle på ”Lilla My” och Jonas och Madeleine på ”Elise” gick vi på vandring i bergen.
Vi tog buss till byn Tejeda som ligger 1600m ö.h. Därifrån gick vi uppåt till 1720 m.ö.h.
Planen var att ta oss ca 8 km ner till en by och därifrån ta bussen tillbaka.
Vi navigerade dock lite fel, så det blev drygt 2 mils vandring. Vad gör det när naturen är vacker och benen är starka.
När vi till slut kom till byn Valleseco kunde vi i väntan på bussen förfriska oss på en mysig bar med med bilder på Marilyn Monroe, Che Guevara ,James Dean och Elvis på väggarna.

  Det gick brant uppför i början.
Topposering
Snart vid 1720 möh
Högsta bergen på ön
Utsikt mellan eucalyptusträd.
Är det skägglav?
Naturen var skiftande
Sista biten på asfalt.
Äntligen framme vid busstationen.

Gun behövde laga en trasig tand. Med hjälp av Google Maps gick vi till närmsta tandläkare. Gun blev mottagen nästan direkt. Efter knappt en timme var allt klart till ett pris som var lägre än i Sverige.
Vi fick ligga kvar en vecka här, och hann inte drabbas av den kardborreeffekt som staden uppenbart har på många.
Vi tyckte att staden var lite ”brötig”, men stranden Las Canteras var rätt fräck. Där åt vi dessutom resans kanske bästa restaurangmåltid.
Vi lämnade Las Palmas i hällande regn och vind på 10m/s seglade mot södra Gran Canaria.
Det var antagligen accelerationseffekten mellan Fuerteventura och Gran Canaria som gjorde att vinden senare ökade till drygt 22 m/s i byarna. Med bottenrevat storsegel och genuan inrullad var det inga problem i den hårda vinden. När vi kom ner mot läsidan av ön så minskade vinden hastigt.

17m/s strax innan det blev 22m/s

Första lämpliga hamn och ankarställe var Pasito Blanco. Vi ankrade utanför hamnen.
Här låg två Svenska båtar sedan flera veckor. Svante och Sanna från Vänersborg och Björn från Norrköping. Vi hade fem härliga ankringsdagar med mycket badande. Sedan kom en mycket kraftig swell (vågor). Vågorna var så kraftiga så att de slet av ankarkättingen på Elise som låg ankrad lite längre österut.

Ankring utanför Pasito Blanco
Med Björn,Svante,Sanna och Cocos i Arguineguin

Vågorna och ett inkommande åskväder gjorde att vi flyttade in i marinan.
Här har man ca 17 regndagar per år och vi har redan avverkat ett par av dom. När åskan kom så regnade det riktigt ordentligt till lokalbefolkningens förtjusning.
Det händer inte så mycket här, och det är mycket behagligt. Vi går igenom båten, så att den förhoppningsvis skall ta oss över Atlanten om drygt två veckor.
Fram tills nu har vi inte haft några problem med saker som går sönder. Nu har dock den helt nya motorn till dingen krånglat. Nu är den för andra gången på en vecka på reparation. Vi hoppas att den blir klar innan vår dotter Anja med familj kommer och hälsar på om drygt en vecka.
Vi simmar en del och promenerar mycket så att även vi skall hålla hela vägen över Atlanten. Idag gick vi 13 km till Maspalomas. Vi gick över de berömda sanddynerna. Det finns olika teorier om hur de har bildats. En är att de bildades 1755 av de väldiga tsunamivågor som orsakades av den förödande jordbävningen i Lissabon detta år. Mer än 30 000 människor dog där och stora delar av staden förstördes.

Mycket sand!
Maspalomas

 

Porto Santo och Madeira

14 dagar i marinan på Porto Santo (rekord). Vi har börjat lära oss att ta det lugnt och inte hasta vidare till nästa hamn. Det lugna tempot och den låga hamnavgiften var kanske anledningen till att många stannade länge här. 

Det blev väldigt socialt. När vi kom var vi den enda svenska båten, men efter några dagar var det flera stycken. De flesta i hamnen målade sina ”tags” på den långa muren på vågbrytaren. Det blev en träffpunkt där man stannade och beundrade varandras ”konstverk”.

Målningen klar

En kväll ordnade Kanadensaren Shane grillparty på vågbrytaren. Så gott som alla i hamnen kom och det blev en trevlig kväll. Den var så trevlig så att nästa dag blev väldigt lugn.

 

På grund av den måttliga trafiken blev cyklarna mycket använda. Nästan varje dag cyklade vi till byn och handlade mat på Pingo. Vi är lite dåliga på att planera matinköpen. 

Vi cyklade långtur på ön. Jättemycket uppför och lika långt ner, sen upp igen och ner igen. Puuh!

Cykeltur i bergen

Porto Santo är en karg ö med väldigt lite nederbörd. Bergen är inte tillräckligt höga för att få molnen att släppa sin fukt. Ön har inget av den frodiga grönskan som grannön Madeira har, men dom har något som saknas på Madeira. Här finns långa fina sandstränder. Vi badade varje dag på stranden intill marinan i kristallklart vatten.

Den långa stranden på Porto Santo
Läcker strand på sydvästra udden

Efter mycket cyklande på ön bestämde sig min cykel för att lägga ner verksamheten. Det hopfällbara styret fällde ihop sig av sig själv just när vi svängde in på hamnplanen. Det var tur att det inte hände tidigare i någon brant nedförsbacke.

Vi packade in cyklarna och begav oss till den stora gröna ön strax intill. Det var en lagom dagstur att segla till Madeira. Vi stannade vid öns östra udde och ankrade i en vik. En vik med mäktiga bergskanter och en liten stenstrand. 

För ankare
Muckle Flugga låg också här

Ca 30 meter från båten såg vi något som såg ut som en jättesäl. Ca 3 meter lång med en nos som var lite annorlunda. Lite senare fick vi reda på att det måste ha varit en munksäl. Den var tidigare vanlig längs Madeiras kust, men är nu mycket sällsynt. Efter första natten vände vinden 180˚ och blåste rakt in i viken med byar upp till 10 m/s. Rocna ankaret satte om sig utan problem och vi låg stadigt förankrade (så var det Sven!)

Jolletur i ankarviken
Spektakulära bergskanter med hål

Dyningen blev alltmer besvärande, så efter andra natten lämnade vi viken och seglade till Funchal.

Marinan i Funchal har knappt några gästplatser. Man får ligga längs vågbrytaren eller vid pontonerna på platser som tillfälligtvis är lediga. Vi hade tur och fick efter några timmar flytta från vågbrytaren till en pontonplats som blev ledig. Ibland är det bra att ha en liten båt.

Här låg vi

Härligt, nu kunde vi i lugn ro lämna båten för att utforska denna ö som vi aldrig tidigare varit på. Vi tog bussen genom staden uppför bergssidorna till Ribeiro frio för att vandra längs en av öns äldsta levador.

Vandringen tog knappt tre timmar. Stigen ringlade sig längs branta gröna bergssluttningar. Ibland var det smalt med rejäla stup. Som tur var hade man här satt järnstolpar med vajer mellan. Jag (Anders) som är lite höjdrädd hade antagligen krupit i vattenrännan om dessa inte hade funnits. Nu kunde jag istället kavat traska på och njuta av den fantastiska utsikten. 

Fint var det!

Vi hade turen att komma till Madeira när det var ”nature week”. Kommunen bjöd gratis på aktiviteter. Två stycken kunde man välja. Vi signade in på jeeptour och besök på botaniska trädgården.

Jeepturen blev en intressant och lärorik upplevelse. Miguel som körde var mycket trevlig och kunnig. Det blev en drygt tre timmar lång rundur. Inspirerat berättade han om jordbruk, växter, historia, politik och allt möjligt annat. 

 

Jeeptour
Miguel hade mycket att berätta

Nästa dag besökte vi botaniska trädgården. Bussturen i sig var en upplevelse. Busschauffören manövrerade med millimeterprecision på smala kurviga vägar mellan hus, parkerade bilar, katter och hundar.

Ronaldo kommer från Madeira och fotboll är lite av en religion på ön. När Maritimo som spelar i högsta ligan hade hemmamatch var vi ju tvungna att se detta. Hemmalaget förlorade med 1-3. Publiken viftade med vita näsdukar och var med rätta besvikna både på domaren och laget. Motståndarna spelade dock bra.

Snart matchstart

Madeira var väldigt trevligt och eftersom vi kunde ligga kvar länge till på vår båtplats tänkte vi stanna här en vecka till. Karsten och Jeanette som vi blivit goda kompisar med på Porto Santo hade kommit hit. Jonas och Madeleine som vi träffade redan i Skottland var på ingång. 

Vi blev varse att även orkanen Leslie var på väg mot Madeira. Ibland visade prognoserna att gå lite norr om ön och ibland att den skulle komma rätt på oss. Vi gav oss iväg lite tidigare än beräknat. Det var viktigare att undvika dåligt väder. Vi seglade mot Kanarieöarna på tisdagen, fyra fem dagar innan Leslies ankomst.

Avståndet till Las Palmas är ca 280 nm vilket blir två dygns segling. Det blev behaglig segling i varierande men lätta vindar. Första natten dog vinden ut så det blev motorkörning under en fantastisk stjärnhimmel. Vinden kom tillbaka på morgonen och stod sig nästan hela vägen till Las Palmas.

Nu har vi seglat ungefär 2900 nm. Det mesta har varit på öppet hav eller längs oskyddade kuster. Vi har väldigt lite tidigare erfarenhet av segling på stora havet. 

Hemma längs kusten är ofta vågmönstret till största delen påverkat av vinden och vågorna går huvudsakligen i vindriktningen. Så har inte varit hittills på vår resa. 

Vågorna är ofta oregelbundna, påverkade av dyning från något väder längre bort eller strömmar. Vid låg fart påverkar vågorna båten extra mycket.

När man skall sova i ruffen känns det ibland som att havet bjudit upp Xenia till yster dans ackompanjerat av ljud från knarrande skot, gnissel från kick och bom och ljud från föremål i båten som rör sig. Lyckas man tysta ett ljud så dyker plötsligt något annat upp.

Ett lurigt ljud som det tog lång tid att lokalisera var från en sprayflaska där den lilla metallkulan i burken åkte fram och tillbaka.

Här är lite fler bilder

Taggade långt innan Facebook fanns
Man minns sina gamla hjältar
Man blir törstig av att cykla
Med Jaeanette och Karsten på hamnbaren i Porto Santo
Här ligger vi.
Door of perception
Watermaker
Vila Baleira huvudort på Porto Santo
Fiskebåtar i Funchal
Bambuspön för att hiva upp tonfisk som blivit förvirrad av luftbubblor i vattnet
Utflykt Porto Santo
Vågat bad
Så tuktas en tuja