Sista veckorna innan hemsegling.

Datumet är den 21:e mars och vi har minst fem veckor kvar här innan det är dags att segla hemåt.

Med nymålad båtbotten länsade vi från Antigua till Nevis och St Kitts. Det är en skön känsla när båten glider genom vattnet utan att bromsas av alger och annat skrufs.

När vi närmade oss Nevis möttes vi av en flock delfiner. I Europa såg vi delfiner nästan varje gång vi seglade. Här bland de små Antillerna har det varit mer sällsynt.

Vi stannade två nätter på Nevis. Vi promenerade runt i största staden Charlestown och tog oss till strandhaket Sunshine för att få wi-fi. Sunshine är känt för sin drink ”Killerbee”. Det var lite tidigt på dagen så det blev var sin Carib. Detta är det vanligaste lokala ölet här. När vi klarerade in så påpekade tulltjänstemannen väldigt bestämt att vi måste pröva just denna öl här. Carib bryggs för det mesta på Trinidad, men här bryggdes det även lokalt på Nevis. Naturligtvis ansåg han att ölet från Nevis var mycket godare. Vet inte om det var någon större skillnad förutom att den var aningen alkoholstarkare ( 5,2% istället för 5,0%).

Vi fortsatte till St Kitts (samma land) och och ankrade i Fregate Bay. Trots att vi lyckades koppla upp oss på ett öppet wi-fi med vår booster så lämnade vi viken. Vågorna rullade in och det var väldigt obekvämt. Vi flyttade oss 4 nm till White House Bay som var mycket lugnare. På kvällarna kokade det av liv i vattnet. Större fiskar jagade mindre fiskar och ibland dunsade dom till och med in i skrovet. Även här lyckades vi koppla upp oss på nätet (lycka!!)

Vi har inte blivit av med vårt internetberoende på resan, snarare tvärtom. Vi är inte ensamma. Här precis som hemma sitter var och varannan människa och glor i sina telefoner.

Prince Charles var på besök på ön. Vi träffade inte honom. Däremot stötte vi på några gröna trädapor som planterats in från Afrika för längesedan.

Efter några dagar fortsatte vi vidare till St Barts. Det var ju ett måste att besöka ön som en gång tillhört Sverige. Redan vid inklareringen på hamnkontoret stötte vi på influenser från Sverige. Christopher, en trevlig kille med föräldraanknytning från Sverige och St Barts, jobbade här. Gustavia var en lite småmysig stad att promenera runt i. Det var många många båtar ankrade utanför Gustavia och det var lite obekvämt med mycket vågor. På morgonen körde en båt förbi och föraren ropade god morgon på ren skånska. Det var Christopher som var ute och patrullerade. Han försökte hålla ner farten på dingar som körde i full fart mellan de ankrade båtarna. Det har hänt dödsolyckor med badande människor och många sköldpaddor har fått sätta livet till.

Efter två dagar tycke vi att vi sett nog av Gustavia och flyttade till Anse a Colombier, en lugn vik på västligaste spetsen av ön. Mycket fisk och många sköldpaddor var det här både i havet och på land.

Vi fortsatte vidare till St Martin. Ön är delas av Frankrike och Holland. Vi gick till den Franska delen. Vi ville undersöka om detta var ett bra ställe att utgå ifrån när vi skulle segla hemåt om några veckor. Det är bra att proviantera här och man har samma villkor som hemma med 3G. Man vill ha bra koll på väderprognoserna innan man seglar iväg. Vi ankrade i Marigot Bay på den franska delen av ön. Det var ganska långt att gå till supermarketen, men utbudet och priserna var bra. Det lutar åt att vi startar hemseglingen från St. Martin.

 

Vi träffade Pelle på Lilla My, och tillsammans tog vi en tur med dingarna genom lagunen till den Holländska delen av ön. Området här drabbades hårt  av den senaste orkanen 2017. Trots att mycket har sanerats så är spåren av förödelsen tydliga.

Vi och även Lilla My seglade till grannön Anguilla. Vi har träffat Pelle flera gånger längs resan och har tagit många långpromenader tillsammans. Här blev det en tur genom torr och bitvis snårig terräng. Vi förundrades över att se så många halvfärdiga husbyggen. Arbetet hade avslutats tillfälligt eller kanske för alltid. Ofta var det ganska stora hus. Vi fick svaret när träffade en man som bodde här. ”We Anguillans build from the pocket” och man hoppas att finansieringen löser sig under tiden. Han berättade även att han jobbat med Markus Samuelsson på restaurang i New York. Dessutom visade han oss en stig som vi kunde ta för att komma tillbaks till båten. Han brukade gå där när han var liten. Antagligen har ingen gått där sen dess. Snårigt var det.

Vi seglade tillbaks till St Martin. Där återsåg vi Per, en pigg norrman 70+ som vi inte sett sedan vi var på Madeira. Han seglade över Atlanten till Brasilien för att där diskutera ett eventuellt nybygge av segelbåt. Han vill bygga en segelbåt med elmotor som är självförsörjande med ström. Per seglade mot Azorerna den 8:e april. Vi vill vänta till början av maj.

Det lockade inte att hänga kvar här ända tills avseglingen, så vi vände tillbaks söderut och seglade till ön Montserrat. Det är en hög ö med en fortfarande aktiv vulkan. Det var inte så många båtar som besökte denna ö. Ett tag var vi enda gästande båt i ankringsviken. Detta är lite märkligt. Vi tyckte att Montserrat var en av de trevligaste öarna vi besökt.

Det gick små bussar här. Det fanns ingen turlista, men det var tätt mellan bussarna och de stannade var som helst om man vinkade. Det kostade 3 euro, och ville man åka lite utanför ordinarie rutt gick det att ordna för 1 euro extra.

Vi gick upp till ett vulkanobservatorium med utsikt mot vulkanen. Pustade ut efter de branta backarna och tittade på en film om utbrotten. 

1989 drabbades ön av orkanen Hugo som förstörde eller kraftigt skadade 90% av husen. 11000 av öns då 12000 invånare blev hemlösa. Några år senare drabbades ön av en rad vulkanutbrott. 1995 evakuerads huvudstaden Plymoth och två år senare förstördes den totalt av ytterligare ett utbrott. Senaste utbrottet var 2013.

Många har tvingats flytta från ön och ännu har inte alla återvänt. 

Trots alla prövningar har man gjort en fantastisk återuppbyggnad. Vi såg många fina hus med läckra tropiska trädgårdar. Det var också väldigt lite skräp i naturen jämfört med många andra öar. Vi gick en vandringsstig up på ett högt berg genom skogen. Nyttig ansträngning med frodig grönska och vacker utsikt på toppen.

Vi seglade vidare till Antigua, mycket beroende på att det låg bra till med avstånd och vindriktning. Vi behövde dessutom fylla på vatten och matförråd. Här träffade vi Anki och Sivert på båten Major Tom, som vi senast såg på Porto Santo (Madeira).

Efter några dagar seglade vi vidare tillbaks till St Martin där vi nu ligger och förbereder oss för avfärd. Vi var på ett intressant föredrag, där en man som seglat rutten St Martin-Azorerna ett flertal gånger, berättade om sina erfarenheter.

 

Eftersom det är en bit att gå, så tar vi varje dag en tur till affären Super U. Ofta stöter vi på en häst som ibland betar det torra gräset på en hustomt eller som här utanför supermarketen.

Gun som inte är höjdrädd hissades upp i masten för inspektion av riggen.

För att få lite rotation på blodomloppet tar vi ibland en promenad upp till Fort Louis. Man har utsikt över båten, och en leguan poserar på muren.

Det pågår karneval på holländska sidan. På valborgsmässoafton tog vi bussen till Philipsburg för att se på paraden.  Paraden var väldigt lång och varade i flera timmar. Stor lastbil med liveband och enorm ljudanläggning och efter den ett par grupper med fjäderprydda dansare. Sedan ytterligare en lastbil med band  och sen en till, och en till igen osv. Jag vet inte hur många det var, men många var det. Efteråt hörde vi att det var den största paraden någonsin. Volymen var hög, kroppen vibrerade av basen och trumhinnorna fick sig en rejäl omgång.

Det ligger två svenska båtar här, Felicia och Barit With Kids, som tänker segla mot Azorerna samtidigt som oss. I morgon 2/5 skall vi snacka ihop oss, och om inget oförutsett händer så drar vi nästa dag.