Vi lämnade Azorerna på middagen 29/5. Målet var Bretagne, en segling på 8-9 dygn. Vi var lite trötta på långa överseglingar med dåligt med sömn och ständigt rullande i vågorna. Denna etapp var ändå lite kortare och skulle väl vara avklarad i ett nafs. Antagligen var det denna lite felaktiga inställning som gjorde att vi ändå upplevde den som väldigt lång.
Seglingen gick dock bra de första dagarna med stundtals fin vind och ibland för lite vind och motorgång. På tredje dygnet fick vi problem med vår AIS. Vi blev av med både möjligheten att se andra båtar och de kunde inte heller se oss. Man har blivit väldigt beroende av tekniken. Seglingen blir så mycket enklare och tryggare när man blir varnad när andra fartyg närmar sig, och det känns bra att dom kan se oss.
Vi laddade hem väderfiler via satellittelefonen tre gånger per dygn. Lagom till AIS problemen kom det en prognos med mycket vind i vår riktning mot Engelska kanalen.
Vi lade om till en lite ostligare kurs mot A Coruna i nordvästra Spanien. Vi var där två veckor förra året och tyckte det var väldigt trevligt. Där finns också mycket service för båtar.
I senare väderprognoser ”försvann” ovädret, men vi fortsatte ändå mot A Coruna i hopp om att få ordning på AIS. Sista biten in mot Spanien blev ganska jobbig. En front närmade sig från nordväst. Vinden ökade till 15 m/s. Det var natt och det spöregnade. Sikten var nästan noll och regndropparna piskade mot pekskärmen på plottern och öppnade den ena menyn efter den andra. Plötsligt minskade vinden till 4 m/s. Samtidigt upptäckte vi lanternorna på ett fartyg ganska nära framför oss på babords sida. Jag försökte kalla upp det på VHF men fick inget svar. Under tiden vred vinden 60˚. När vi seglar undanvind har vi alltid preventerlina kopplad för att undvika ofrivillig gipp. Nu kom vinden från fel håll. Vi hann precis att gippa, byta preventerlina och passera bakom det mötande fartyget innan vinden tilltog igen. Nu blåste det rejält, ca 20 m/s i byarna. I lanternornas sken såg det ut som om man åkte i en horisontell dusch när vinden finfördelade vattnet på vågtopparna. I gryningen mojnade vinden och vi kom fram till A Coruna kl 01 följande natt.
Inseglingen präglades av kraftiga dofter. Först doftade det eucalyptus, sen luktade det som om någon kokade fiskfond, för att senare övergå i en stank av olja. Eucalyptusdoften kände vi igen från de stora träden vi såg i parker förra gången vi var där. Fisklukten fattar vi inte var den kom ifrån. Att oljelukten kom från olja på vattnet förstod vi när vi såg skrovet nästa morgon.
Det var skönt att komma i hamn. Ett dygn efter oss var orkanen Miguel på väg.
På morgonen kontaktade vi en marinelektrisk firma. Redan samma dag var José i båten och konstaterade att transpondern var ”död”. Han fick dock igång AIS mottagaren. På kvällen när orkanen anlänt lyssnade vi på otäck konversation på VHF. Två segelbåtar utanför hade hamnat i sjönöd. En Irländsk besättning hade lämnat båten och blev upplockade ur vattnet av helikopter. En annan båt var manöverduglig. Sjöräddningen meddelade att de skulle försöka bogsera in båten i hamn.
Fyra dygn senare låg den övergivna Irländska båten på platsen bredvid oss i hamnen. Båtens transponder fungerade fortfarande och Irländarna hade hyrt en snabbgående båt och åkte ut och hämtade hem sin båt som drivit runt i tre dygn. Seglen var i trasor och gubbarna var fortfarande chockade. Vi fick inte klarhet i hur det hela gått till och varför de lämnat båten.
Vi är tacksamma för att vi inte råkat ut för någon storm.
Vi fick vänta nio dagar innan vädret var lämpligt för att korsa Biscaya. Lönen för väntan blev två dygns fantastisk segling i halvvind och slör i lagom starka vindar. Vi seglade i sällskap med familjen Bengs i en RM 1060. Vi höll länge väldigt lika fart och låg flera timmar inom 1 nm ifrån varandra. De fick vid ett par tillfällen väja för valar. Vi såg några, men de höll sig på lite avstånd.
Vi landade i Aber Wrac’h i Bretagne efter 2 dygn och 10 timmars segling. Aber Wrac’h är känt för sina ostronodlingar och vi avnjöt ett antal mycket goda sådana på en restaurang.
På väg till nästa hamn Roscoff blev vi omseglade av flera Figaro 3 båtar. Det var kappsegling och målgången i Roscoff. Vi hamnade på samma brygga som Figaro båtarna. Kul att få lite kappseglingsatmosfär.
Nästa dag seglade vi vidare till Guernsey. På grund av ogynnsamma vindar blev vi kvar fyra nätter där. En ”pussigullig” ö i väldigt Engelsk stil. Välansade häckar och prydliga trädgårdar och många murar. Ön är väldigt bebyggd. Vägarna är smala, trottoarerna likaså, och trafiken är livlig.
Vi åkte buss och promenerade. På ett ställe köade bilar in till en parkeringsplats. Vi gick in för att se vad som försegick. På en stor gräsplan spelade flera lag med flickor i 10-12 årsåldern cricket och intill stod ett stort partytält. Det visade sig att det var . två olika event. I partytältet huserade en pensionärsförening med mottot ” man slutar aldrig att lära”. De visade upp konst, hantverk, språkkurser och musik mm.
När vindarna blev gynnsamma seglade vi till Cherbourg. Här i Engelska kanalen är det inte bara vind att ta hänsyn till. Man måste räkna med tidvatten och strömmar också. Vi är väldigt tacksamma att vi slipper detta gissel hemma. Jag frågade en engelsman om han tyckte att det fanns något positivt med tidvattnet. ”Absolutely nothing” blev svaret.
Även i Cherbourg blev vi kvar ett par dagar i väntan på att vindarna skulle bli gynnsamma. Nu skulle det bli ett par dagar utan motvind. Trots att vi var trötta på nattsegling tog vi en segling på två dygn till Den Helder i Holland. Vi hade planerat seglingen så att vi skulle få medström i Doversundet. Seglingen gick lite för bra, så vi var där innan strömmen hunnit vända. Väl framme i Den Helder i Holland möttes vi av en mycket trevlig hamnkapten som lät som Sean Connery när han pratade. Den Helder har ett väldigt fint fint bibliotek med läcker arkitektur. Rekommenderas om man skulle ha vägarna förbi.
Efter två dygn var vädret åter gynnsamt. Vi startade tidigt på morgonen för att kunna komma fram till Kielkanalen ett och ett halvt dygn senare. På kvällen när vi kommit ungefär halvvägs hade Gun vakt och jag låg och vilade. Jag vaknade ur slummern av att hon muttrade högljutt. Vi mötte en segelbåt. När Gun väjde så väjde den åt samma håll, och när hon väjde åt andra hållet så följde den med. ”Det måste vara en galning, du måste komma upp och titta”. ”Galningen” visade sig vara Johan Fredriksson, en seglarkompis som var med och seglade Faerder Race på Xenia för några år sedan. Nu transportseglade han en båt från Sverige till Jersey. Han tyckte vår båt såg bekant ut och ville komma nära för att se om det var vi. Kul med oväntat möte!
Även nu gick seglingen lite snabbare än planerat, så gick in i Elbe i motström. Den vände när vi passerade Cuxhaven och vi gjorde god fart till Brunsbuttel i kanalens inlopp.
Vi hade planerat att träffa sonen Daniel med familj i södra Danmark fyra dagar senare. Vi tog det lugnt genom kanalen och stannade två dygn i Rendsburg. Efter ett par dagars umgänge med barn och barnbarn på Lolland tog vi oss ganska raskt hemåt. I Grenå möttes vi i hamnen av grannarna Britt-Louise och Olle och sista natten ankrade vi intill Eva och Stig vid Hermanö.
I Grundsund möttes vi av barn och barnbarn samt grannar och vänner. En härlig hemkomst efter en underbar segeltur.
