Vi startade tidigt på morgonen från Deshaies på Guadeloupe och hade en fin segling till Antigua. Vi kom fram till English Harbour i tid för att kunna klarera in samma dag. Reglerna för inklarering är ganska strikta här. Man skall hissa gul flagga, och endast kaptenen får lämna båten för att klarera in. Går man iland båda två och tar en bit mat innan så kan man få dryga böter. Det är bra att ha en guidebok så att man kan läsa på vad som gäller dit man kommer.
Freeman Bay i English Harbour var en mycket mindre ankringsvik än vad vi hade föreställt oss. Det var trångt mellan båtarna och fästet för ankaret var inte det bästa. Vi ankrade ganska nära en Engelsman som låg på en mooring (liten svajradie). Han hoppade i sin dinge och rodde till oss och talade om för oss hur vi skulle ankra (vi var redan klara). Återigen var vi väldigt nöjda med vårt Rocna ankare. Vi låg stadigt fast och störde aldrig engelsmannen. Flera andra båtar hade stora problem och var tvungna att ankra om gång på gång.
Nu upptäckte vi att vi hade en fripassagerare på båten. Han heter Valfrid och vi känner honom sen tidigare. Han tog sig ombord i slutet av januari när vi var i Carriacou. Vi upptäckte honom i fruktfatet, fick tag på honom och placerade honom i dingen för transport till land nästa dag. På morgonen var han dock spårlöst borta. Nu en dryg månad senare visade det sig att han lyckats komma ombord igen. Vi trodde inte att framtidsutsikterna var så lysande för honom på Xenia, så vi tog honom till stranden på Antigua. Han kilade piggt iväg när vi öppnade burken och vi hoppas att han kan etablera sig på denna ö.
English Harbour är ett trevligt ställe med bra möjligheter att promenera.
När man tar dingen in till land så förtöjer man i Nelsons Dockyard. Detta är öns största sevärdhet. Vi fyllde ett par gasolflakor, promenerade och besökte museet i Dockyarden.
Mat måste man ju också ha. Här är allt nästan dubbelt så dyrt som hemma. Onyttiga saker som chips kan kosta 90kr för 150 gram. Tomater kostar 40-50 kr/kg. Det odlas inte så mycket här. Det mesta importeras från USA. Antigua hade vi tänk som en möjlig startpunkt för hemseglingen mot Azorerna. Nu är vi lite tveksamma på grund av priset och kvaliten på maten. T.ex. potatis importerad från USA har blivit dålig väldigt fort.
Efter några fina dagar med promenader och trevligt umgänge med andra seglare seglade till Antiguas ostkust. Vindarna var måttliga när vi tog oss till None Such Bay. Det var ett spektakulär ankrringsställe. Hela Atlanten låg på österifrån, men man var skyddad av ett rev. Vi fortsatte vidare till öns norra del och hittade en liknande ankring nära Great Bird Island med ett rev som skydd för Atlantvågorna. På ön finns en orm som är en av världens giftigaste. Vi var inte sugna på att söka upp ormarna, utan höll oss i båten, i vattnet och i dingen. Det var ett stort grunt område med många rev. Vi snirklade oss fram mellan korallerna med dingen. Det blev väldigt svårt att ta sig tillbaks. Nu hade vi den nedgående solen framför oss och det var nästan omöjligt att se korallerna. Vi kunde inte använda motorn utan rodde försiktigt tillbaka. Nästa anhalt blev Jolly Harbour på öns västsida.
Vi har haft väldigt få problem med båten, och det som kinkat har varit bagatellartat. Vi förberedde Xenia så mycket vi kunde innan vi gav oss iväg, och hade inte filosofin att rusta båten successivt längs vägen.
Man tänker ofta på vad som skall göras för att det skall gå bra resten av resan. Vi har varit i valet och kvalet om vi skall ta upp båten för rengöring och bottenmålning. Minst tre gånger varje vecka så dyker jag och skrapar bort beväxning på skrovet. En del av bottenfärgen har försvunnit. Där växer det friskt. Växterna här verkar inte tycka att koppar är något att bry sig om. Dom drar sig inte för att etablera sig även på bottenfärgen.
Nu bestämde vi oss för att ta upp båten i Jolly Harbour. Mr Ralph och de andra på båtvarvet var proffsiga och trevliga. Nu är Xenia en halv knop snabbare och jag slipper att skrapa botten ett tag framöver.
Trots att vi fortfarande skall segla runt här i Karibien ca sex veckor till, så är vi på något sätt redan på väg hem. Öar och ankarvikar som man lämnar ser man kanske för sista gången. Det kan ibland kännas lite vemodigt. Samtidigt längtar vi till att komma hem. Vi saknar barnen, barnbarnen, vännerna och och allt annat bra som finns hemma.
Seglingen hem över Atlanten kan vara lite mer komplex än seglingen hit. Vädret kan vara lite nyckfullare. Det kan kännas lite ”pirrigt” när man tänker på det, men mest känns det som en spännande utmaning trots att vi vet att det kan vara ganska jobbigt. Det var ju inte alltid som det som ett nöje att guppa runt på Atlanten i nitton dagar på vägen hit.
Har det blivit som vi väntat oss?
Hur man upplever något beror ju mycket på vilka förväntningar man har. Vi har inte haft för avsikt att förändra vårt liv i grunden, snarare att göra en rejält förlängd semestersegling. Vi trodde heller inte att Västindien var paradiset på jorden. Alltså var förutsättningarna ganska goda för att vi skulle bli positivt överraskade.
Hittills har det nog blivit bättre än förväntat. Seglingen genom Europa var fantastisk. Vi har träffat väldigt många trevliga seglare längs vägen. Några lär vi ha kontakt med även framöver.
Vi ser inte själva seglingen enbart som en transport utan njuter verkligen när vi har fina seglingsförhållande. Här i Karibien har vi haft många riktigt fina seglingsdagar. I Europa var det ofta dåligt med vind och det blev mycket motorgång.
Är Karibien ett paradis?
På flera ställen runt Tobago Keys och Union Island blev man mött av ”Welcome to Paradise”. Och visst är det något slags paradis. Vulkanöar med regnskog, höga berg och palmklädda sandstränder. Alla platser har väl sina för och nackdelar, men jag tycker vi hemma har ett paradis som mer än väl matchar detta trots det något svalare klimatet.
När man frågar andra seglare varför dom är här får man oftast svaret att det är på grund av klimatet. Temperaturen är behaglig. Nu på vintern är det som varmast 26-28˚, och en vattentemperatur på 26˚är väl ok. Kvällarna är relativt svala. Man kan till och med behöva en långärmad tröja ibland.
Blir man lycklig av att bo i det Karibiska paradiset?
Helt ovetenskapligt har vi upplevt att människorna här är gladast söderut på Grenada, och sen avtar lyckan gradvis ju längre norrut man kommer. På Grenada och en bit norrut hejar så gott som alla glatt på oss turister. Arbetslösheten på ön är nästa obefintlig och det finns en stor medelklass. Här längre norrut är det lite mer sparsmakat med hejandet. Alla vi träffat är dock väldigt vänliga och hjälpsamma.
Här i Karibien häckar många av världen miljardärer. Undrar om dom blir lyckliga av att få sina lyxyachter putsade av anställda.
När vi härom dagen seglade in mot Jolly Harbour på Antigua passerade vi världens största segelyacht. Den är 128×25 meter och ägs av en ryss som förhoppningsvis tjänat ihop pengarna på ett hederligt sätt i sitt anletes svett.
