Månad: februari 2019

Vi hade bokat plats i Prickley Bay Marina inför våra gästers ankomst. Vi anlände dock en dag tidigare och ankrade i viken. Vi var inte ensamma. Här låg ca 150 båtar. Det var lite svårt att hitta ett bra utrymme att ankra i. 

Det där att ankra i en vik full med båtar är ett kapitel för sig. Vi hade väldigt lite erfarenhet av detta från tidigare, men hade dock läst på lite om hur man skall göra. Med hjälp av en avståndsmätare satte vi de första ankringarna klockrent. Sedan har det dock hänt att vi ankrat om för att vi tyckt att vi hamnat lie fel. Denna ödmjukhet gäller inte alla. Speciellt chartrade katamaraner är en potentiell fara. Hittills har vi dock inte råkat ut för några incidenter.

I Prickely Bay låg det flera svenska båtar. En del hade legat här länge, och en del var som vi tillfälliga besökare.

Ann,Lena och Håkan anlände på kvällen 20/2. Dagen efter åkte vi på guidad biltur på ön. 

Grenada är en vacker ö med rik växtlighet, stränder, berg och regnskog. Det såg också väldigt prydligt ut. Till skillnad från det fattigare Dominica, så såg man nästan inga bilvrak i naturen. Guiden berättade att arbetslösheten är nästan noll och att det var väldigt lite kriminalitet.

Två specifika mål på turen var ett vattenfall och ett gammalt romdestilleri som startade någon gång på 1700-talet.

Vattenfallet i regnskogen var inte av det spektakulära slaget, snarare litet och sött.

Destilleriet var mer spektakulärt. Ett vattenhjul drev maskinen som pressade saften ur sockerrören. Det var intressant att se, men man kan konstatera att allt var inte bättre förr. Den starka finkelstinna drycken smakade inte bra.

Här är några bilder från rundturen på Grenada

 

Nästa dag var det tidig avfärd norrut. Mellan Grenada och St Vincent ligger flera fina mindre öar. Vi hade besökt några av dem på vägen ner. 

Vi gick långpromenad till södra änden av Carriacou, åt god mat på Union Island, snorklade och åt hummer på Tobago Keys. ”Happy Island” är en bar som är byggd ute på ett rev utanför byn Clifton på Union Island. När vi stod där och drack en rum punch i solnedgången kom en kitesurfarare infarande rakt emot oss. Några meter innan oss gjorde han ett hopp och seglade strax över våra huvuden. Han gjorde flera vändor med olika hoppvarianter. En man höll upp en öl och erbjöd honom. Surfaren hoppade och plockade elegant flaskan. När han efter ett par vändor hade druckit upp ölen gick jag fram till kanten och höll upp handen. Utan problem satte han tomflaskan i näven. 

Bequia blev vändpunkten i norr. 

På vägen tillbaka besökte vi ställen vi passerat tidigare. Mayreau är en fin liten ö. Vi köpte en Red Snapper av av en rastaman i en liten båt. Han lånade vår fiskkniv och gjorde kotletter av fisken. Fisken var färsk och god. 

 

 

När man kommer till en ankringsvik blir man oftast uppvaktad av en eller flera båtar som erbjuder tjänster. Hummer, bröd, vatten ,vin, rundturer och allt annat en turist kan tänkas betala för. Tackar man nej så godtas det utan sura miner.

Vi klarerade ut från St Vincent på Union Island. Vi gick inte till Clifton där tull och immigrationsmyndigheten finns. I stället lade vi oss i Chatham Bay på andra sidan ön. Där åt vi god fisk på Sun Beach & Eat. Seckie eller Vanessa som driver strandbaren kunde köra oss i sin jeep till Clifton för att klarera. Det behövdes verkligen en jeep. ”Vägen” upp från viken kan knappt kallas väg. Det liknade mer en stenig uttorkade flodfåra. Upp kom vi i alla fall. Vi slapp åka bil tillbaks utan fick åka i deras båt. I full fart åkte vi genom bl.a. ett rev. Det blev kortare väg och man slapp den grova sjön. Det var fantastisk båttur i turkost vatten.

På vägen tillbaka besökte vi åter Carriacou. Vi klämde in oss i en liten bil och blev körda runt ön av Simon. Vi besökte ett båtbyggeri och åkte upp på högsta berget där öns sjukhus låg. Vi undrade över den avlägsna placeringen och fick förklaringen att det är svalare och färre bakterier här.

Fjorton dagar går fort, och nästa dag bar det iväg söderut för att om tre dagar vara på Grenada varifrån våra gäster skulle flyga hem.

Vi valde att segla förbi både St Lucia samt St Vincent på vägen söderut. Strax söder om St Vincent ligger ön Bequia. Avståndet dit från Martinique ärca 95 nm. och vi räknade med att komma fram på morgonen.Det är mycket jobbigare med nattsegling i trafikerade farvatten än ute på havet. Man måste hela tiden vara på sin vakt.

Vi anlände Bequia på morgonen som beräknat. Vi ankrade upp i Admirality Bay nära öns huvudort Port Elisabeth. Vi åkte med dingen in till land och låste fast den på ”dinghydocken”. De flesta låser sina dingar och på kvällen och många hissar upp dem på båten. Jag tror inte att risken är speciellt stor att få dingen stulen men man är väldigt beroende av den, och då är det onödigt att chansa. Här i Karibien ligger man nästan alltid för ankare och ytterst sällan i någon marina. 

Port Elisabeth är en livlig by. Här finns en grönsaksmarknad och man kan köpa fisk om det är någon fiskare som just kommit in med sin fångst.Fisket är väldigt småskaligt. Man använder små öppna båtar med utombordare. Båtarna är byggda av trä med v-format skrov förut. Vanlig storlek är mellan 4 och 10 meter. De ser ut att gå riktigt bra även i grov sjö. Vi har inte sett några stora fiskebåtar. Frukt och grönsaker importeras från den större grannön St Vincent.

 

Efter några dagar med mycket stillasittande var vi sugna på att gå runt på ön. Bequia var en bra ö att promenera på. Vi gick uppför berget till en utsiktspunkt. Lutningen var stundtals brantare än en svart pist. Utsikten var fin och vi kunde se vår lilla båt i viken. Väl nere igen tog vi oss över samma berg igen till Friendship Bay. Nu dock på en lite mindre brant stig. Här åt vi lunch på ett svenskägt hotell. Maten var mycket god.

Nästa dag gick vi till öns ostsida och kom till The Old Hegg Turtle Sanctuary. Här träffade vi Orton King, en 80 år gammal man som  ägnade sig åt att föda upp och plantera ut utrotningshotade Hawksbillsköldpaddor. Tidigare i sitt liv hade han varit dykare, seglare och fiskare. Han hade fångat och sålt sköldpaddor och tyckte att nu på äldre dar så var det ”pay back time” Han hade även  seglat  mellan Bequia och Grenada i 16 fots segelbåt och hämtad och lämnat varor.

King (som är vit) berättade att den nuvarande presidenten på St Vincent var en manipulativ man som inte ville att den svarta befolkningen skulle höja sin levnadsnivå. King gillade däremot den tidigare makthavaren som hade uppmuntrat jordbruk.

Det är ett brett register av båttyper som seglar runt i den Karibiska övärlden. En och annan båt på ca 20 fot, en del båtar i vår storlek mellan 35 och 40 fot. De flesta är mellan 40 och 50 fot och många av dem är katamaraner.

Vi har legat ankrade bredvid ”små” 80 fots båtar med betjänter som serverar mat och sköter båten mm. Lite längre ut i viken ligger stora skeppet med med  helikopter som flyger in gäster till båten.

Sista kvällen fick vi besök av Kurt på en sundowner. Kurt som har seglat runt i Karibien i sju år hade mycket intressant att berätta.

På vägen från Bequia stannade vi en natt på den lilla ön Canouan. Detta är ön dit biljonärerna åker för att slippa miljonärerna. På lördagen landade och startade 3-4 privata jetplan .Här köpte vi en hummer från lokal fiskare. Antagligen betalade vi överpris men det är ok.

Vi har hittills inte haft någon vidare fiskelycka. När vi seglade mellan Canouan och Tobago Keys fick vi dock en tonfisk. Vi ankrade i Saline Bay på Mayreau och avnjöt lobster och nyfångat tonfisk.

 

Nästa morgon tog vi oss till Clifton harbour på Union Island. Vi är på väg söderut till Grenada. Dit kommer Guns systrar Ann och Lena samt Lenas man Håkan (Färjestadssupporter men ok ändå) för att segla med i två veckor.

På väg mot Grenada stannade vi till på Carriacou. Carriacou tillhör Grenada, så här måste man clarera in. Vi stannade några dagar här. Det var en trevlig ö. Vi gick långa promenader.