oktober 2018 – S/Y Xenia

Efter två dygns segling anlöpte vi småbåtshamnen i Las Palmas. Vi passerade den livliga kommersiella hamnen. Där låg flera jättelika borrfartyg. Hamnen har blivit en betydande servicehamn för dessa fartyg som opererar på Afrikas västkust.

Småbåtshamnen är jättestor, med plats för 1250 båtar. Ändå kan det vara svårt att få plats här denna tid på året. Båtar som deltar i atlantseglingseskadern ARC har förtur. Trots att det var rätt gott om lediga platser fick vi bara ligga här i tre dagar. Efter det fick man ”tigga” om lite mer tid.
Hamnen är statlig och det är väldigt billigt att ligga här. Många bor här i sina båtar mer eller mindre permanent. Det finns ca 70 Svenska långliggaree här i hamnen.

När vi på fredagen provianterade på mataffären Hyper Dino träffade vi ett svenskt par som tipsade om att varje fredagkväll var det svenskträff på baren Sailors Bay i hamnen. Vi gick dit och det blev en trevlig kväll.
Lars som har sin båt på Källvikens varv ringde när vi var på Porto Santo och ville ha läder på sin ratt. Vi sa att det kan dröja lite eftersom vi är på väg till Karibien.
När jag på lördagen stod och pratade med några seglare på bryggan kom en man och frågade om någon här heter Anders. Jodå det var Lars som hade sett på Marine Traffic att vi låg i hamnen. Vi blev bjudna till söndagsmiddag till Mona och Lars som har en lägenhet här. Förutom god mat bjöd de på erfarenheter från sin tidigare seglats till Västindien.
Det har blivit mer regel än undantag att man träffar kompisar från tidigare hamnar.
Tillsammans med Pelle på ”Lilla My” och Jonas och Madeleine på ”Elise” gick vi på vandring i bergen.
Vi tog buss till byn Tejeda som ligger 1600m ö.h. Därifrån gick vi uppåt till 1720 m.ö.h.
Planen var att ta oss ca 8 km ner till en by och därifrån ta bussen tillbaka.
Vi navigerade dock lite fel, så det blev drygt 2 mils vandring. Vad gör det när naturen är vacker och benen är starka.
När vi till slut kom till byn Valleseco kunde vi i väntan på bussen förfriska oss på en mysig bar med med bilder på Marilyn Monroe, Che Guevara ,James Dean och Elvis på väggarna.

Gun behövde laga en trasig tand. Med hjälp av Google Maps gick vi till närmsta tandläkare. Gun blev mottagen nästan direkt. Efter knappt en timme var allt klart till ett pris som var lägre än i Sverige.
Vi fick ligga kvar en vecka här, och hann inte drabbas av den kardborreeffekt som staden uppenbart har på många.
Vi tyckte att staden var lite ”brötig”, men stranden Las Canteras var rätt fräck. Där åt vi dessutom resans kanske bästa restaurangmåltid.
Vi lämnade Las Palmas i hällande regn och vind på 10m/s seglade mot södra Gran Canaria.
Det var antagligen accelerationseffekten mellan Fuerteventura och Gran Canaria som gjorde att vinden senare ökade till drygt 22 m/s i byarna. Med bottenrevat storsegel och genuan inrullad var det inga problem i den hårda vinden. När vi kom ner mot läsidan av ön så minskade vinden hastigt.

Första lämpliga hamn och ankarställe var Pasito Blanco. Vi ankrade utanför hamnen.
Här låg två Svenska båtar sedan flera veckor. Svante och Sanna från Vänersborg och Björn från Norrköping. Vi hade fem härliga ankringsdagar med mycket badande. Sedan kom en mycket kraftig swell (vågor). Vågorna var så kraftiga så att de slet av ankarkättingen på Elise som låg ankrad lite längre österut.

Med Björn,Svante,Sanna och Cocos i Arguineguin

Vågorna och ett inkommande åskväder gjorde att vi flyttade in i marinan.
Här har man ca 17 regndagar per år och vi har redan avverkat ett par av dom. När åskan kom så regnade det riktigt ordentligt till lokalbefolkningens förtjusning.
Det händer inte så mycket här, och det är mycket behagligt. Vi går igenom båten, så att den förhoppningsvis skall ta oss över Atlanten om drygt två veckor.
Fram tills nu har vi inte haft några problem med saker som går sönder. Nu har dock den helt nya motorn till dingen krånglat. Nu är den för andra gången på en vecka på reparation. Vi hoppas att den blir klar innan vår dotter Anja med familj kommer och hälsar på om drygt en vecka.
Vi simmar en del och promenerar mycket så att även vi skall hålla hela vägen över Atlanten. Idag gick vi 13 km till Maspalomas. Vi gick över de berömda sanddynerna. Det finns olika teorier om hur de har bildats. En är att de bildades 1755 av de väldiga tsunamivågor som orsakades av den förödande jordbävningen i Lissabon detta år. Mer än 30 000 människor dog där och stora delar av staden förstördes.

14 dagar i marinan på Porto Santo (rekord). Vi har börjat lära oss att ta det lugnt och inte hasta vidare till nästa hamn. Det lugna tempot och den låga hamnavgiften var kanske anledningen till att många stannade länge här.

Det blev väldigt socialt. När vi kom var vi den enda svenska båten, men efter några dagar var det flera stycken. De flesta i hamnen målade sina ”tags” på den långa muren på vågbrytaren. Det blev en träffpunkt där man stannade och beundrade varandras ”konstverk”.

En kväll ordnade Kanadensaren Shane grillparty på vågbrytaren. Så gott som alla i hamnen kom och det blev en trevlig kväll. Den var så trevlig så att nästa dag blev väldigt lugn.

På grund av den måttliga trafiken blev cyklarna mycket använda. Nästan varje dag cyklade vi till byn och handlade mat på Pingo. Vi är lite dåliga på att planera matinköpen.

Vi cyklade långtur på ön. Jättemycket uppför och lika långt ner, sen upp igen och ner igen. Puuh!

Porto Santo är en karg ö med väldigt lite nederbörd. Bergen är inte tillräckligt höga för att få molnen att släppa sin fukt. Ön har inget av den frodiga grönskan som grannön Madeira har, men dom har något som saknas på Madeira. Här finns långa fina sandstränder. Vi badade varje dag på stranden intill marinan i kristallklart vatten.

Efter mycket cyklande på ön bestämde sig min cykel för att lägga ner verksamheten. Det hopfällbara styret fällde ihop sig av sig själv just när vi svängde in på hamnplanen. Det var tur att det inte hände tidigare i någon brant nedförsbacke.

Vi packade in cyklarna och begav oss till den stora gröna ön strax intill. Det var en lagom dagstur att segla till Madeira. Vi stannade vid öns östra udde och ankrade i en vik. En vik med mäktiga bergskanter och en liten stenstrand.

Ca 30 meter från båten såg vi något som såg ut som en jättesäl. Ca 3 meter lång med en nos som var lite annorlunda. Lite senare fick vi reda på att det måste ha varit en munksäl. Den var tidigare vanlig längs Madeiras kust, men är nu mycket sällsynt. Efter första natten vände vinden 180˚ och blåste rakt in i viken med byar upp till 10 m/s. Rocna ankaret satte om sig utan problem och vi låg stadigt förankrade (så var det Sven!)

Dyningen blev alltmer besvärande, så efter andra natten lämnade vi viken och seglade till Funchal.

Marinan i Funchal har knappt några gästplatser. Man får ligga längs vågbrytaren eller vid pontonerna på platser som tillfälligtvis är lediga. Vi hade tur och fick efter några timmar flytta från vågbrytaren till en pontonplats som blev ledig. Ibland är det bra att ha en liten båt.

Härligt, nu kunde vi i lugn ro lämna båten för att utforska denna ö som vi aldrig tidigare varit på. Vi tog bussen genom staden uppför bergssidorna till Ribeiro frio för att vandra längs en av öns äldsta levador.

Vandringen tog knappt tre timmar. Stigen ringlade sig längs branta gröna bergssluttningar. Ibland var det smalt med rejäla stup. Som tur var hade man här satt järnstolpar med vajer mellan. Jag (Anders) som är lite höjdrädd hade antagligen krupit i vattenrännan om dessa inte hade funnits. Nu kunde jag istället kavat traska på och njuta av den fantastiska utsikten.

Vi hade turen att komma till Madeira när det var ”nature week”. Kommunen bjöd gratis på aktiviteter. Två stycken kunde man välja. Vi signade in på jeeptour och besök på botaniska trädgården.

Jeepturen blev en intressant och lärorik upplevelse. Miguel som körde var mycket trevlig och kunnig. Det blev en drygt tre timmar lång rundur. Inspirerat berättade han om jordbruk, växter, historia, politik och allt möjligt annat.

Nästa dag besökte vi botaniska trädgården. Bussturen i sig var en upplevelse. Busschauffören manövrerade med millimeterprecision på smala kurviga vägar mellan hus, parkerade bilar, katter och hundar.

Ronaldo kommer från Madeira och fotboll är lite av en religion på ön. När Maritimo som spelar i högsta ligan hade hemmamatch var vi ju tvungna att se detta. Hemmalaget förlorade med 1-3. Publiken viftade med vita näsdukar och var med rätta besvikna både på domaren och laget. Motståndarna spelade dock bra.

Madeira var väldigt trevligt och eftersom vi kunde ligga kvar länge till på vår båtplats tänkte vi stanna här en vecka till. Karsten och Jeanette som vi blivit goda kompisar med på Porto Santo hade kommit hit. Jonas och Madeleine som vi träffade redan i Skottland var på ingång.

Vi blev varse att även orkanen Leslie var på väg mot Madeira. Ibland visade prognoserna att gå lite norr om ön och ibland att den skulle komma rätt på oss. Vi gav oss iväg lite tidigare än beräknat. Det var viktigare att undvika dåligt väder. Vi seglade mot Kanarieöarna på tisdagen, fyra fem dagar innan Leslies ankomst.

Avståndet till Las Palmas är ca 280 nm vilket blir två dygns segling. Det blev behaglig segling i varierande men lätta vindar. Första natten dog vinden ut så det blev motorkörning under en fantastisk stjärnhimmel. Vinden kom tillbaka på morgonen och stod sig nästan hela vägen till Las Palmas.

Nu har vi seglat ungefär 2900 nm. Det mesta har varit på öppet hav eller längs oskyddade kuster. Vi har väldigt lite tidigare erfarenhet av segling på stora havet.

Hemma längs kusten är ofta vågmönstret till största delen påverkat av vinden och vågorna går huvudsakligen i vindriktningen. Så har inte varit hittills på vår resa.

Vågorna är ofta oregelbundna, påverkade av dyning från något väder längre bort eller strömmar. Vid låg fart påverkar vågorna båten extra mycket.

När man skall sova i ruffen känns det ibland som att havet bjudit upp Xenia till yster dans ackompanjerat av ljud från knarrande skot, gnissel från kick och bom och ljud från föremål i båten som rör sig. Lyckas man tysta ett ljud så dyker plötsligt något annat upp.

Ett lurigt ljud som det tog lång tid att lokalisera var från en sprayflaska där den lilla metallkulan i burken åkte fram och tillbaka.

Här är lite fler bilder