Månad: september 2018

 Porto var mycket trevligt, men nu var vi sugna på att segla vidare söderut och förhoppningsvis komma ifrån dimman. Vi gick tidigt på morgonen och såklart var det dimmigt. Vi har blivit vana vid att stirra in i dimman för att undvika att köra in i något av de otaliga fiskeredskapen. Dimman lättade efter ett tag och det blev riktigt fin segling längs kusten. När vi närmade oss Figueira da Foz minskade vinden men när vi rundade udden in mot staden accelererade den plötsligt till som mest 17 m/s i byarna. Enligt plottern toppade vi i 16 knop i en surf.

Vi hade seglat ifrån ett antal båtar som var på väg åt samma håll, så när vi lade till vid besökspontonen hade vi bara en båt framför oss som skulle checka in. Man skall visa pass, certifikat och försäkringsbevis. Många uppgifter är det som skall fyllas i på formulär. I tidigare hamnar har vi fyllt i uppgifterna själva. Här skulle allt fyllas i av en trött, omständig och långsam tjänsteman. Proceduren tog ca en halv timma.

Här träffade vi Jan-Rune och Randi från Stavanger, som vi tidigare stött på i Kilmore Quay. Hit kom även Lars-Erik som vi träffade i Porto. Det blev trevligt umgänge med kvällsdrinkar och restaurangbesök.

Eftersom att många båtar har ungefär samma rutt, så blir det gärna så att man oplanerat stöter på varandra längs vägen. Detta är väldigt trevligt.

Vi fortsatte söderut på vår flykt från dimma och kallt badvatten.

Det blev härlig segling i perfekta förhållanden till Peniche.  8-10 m/s brant slör och ingen dimma. Xenia visade sina fina seglingsegenskaper. Vi seglade snabbare än alla båtar omkring oss. Vi forsade förbi en Garcia 45, en aluminiumbåt som ser rätt ”racig” ut, men oj vad långsam den var. 

Gästhamnen i Peniche bestod av en liten ponton med plats för 10-15 båtar längs med. Pontonen var full, men där låg en Fransk båt som backade in i vår akter dagen innan  när de lämnade Figuera da Foz. Vi tänkte att nu är det ”pay back time” så vi frågade om vi kunde ligga utanpå honom. Lite motvilligt gick han med på det. Han påpekade att de många fiskebåtar som går in och ut i hamnen ger kraftigt svall. 

Det var ingen underdrift. Efter att första båten passerat lämnade vi fransmannen och ankrade utanför vågbrytaren vid en sandstrand. Det blev jättebra.

Nästa dag tog vi dingen in till staden och tog en flera timmar lång promenad. Utmed klipporna mot havet hittade vi ett område med pittoreska små hus. Det var ännu trängre mellan husen än hemma i Grundsund.

Nästa morgon stävade vid väldigt försiktigt ut mellan ankarliggarna i total ”tjocka”.

Efter motorgång i 40 NM kom vi in i en annan klimatzon. När vi rundat udden  vid Cascais steg temperaturen med 10 grader på en liten stund. Härligt!

Vi passerade Cascais och lade oss i Oeiras, med bra tågförbindelse in till Lissabon.

Här var incheckningen snabb och effektiv. Man fyllde i dokumenten själv och det var inte nödvändigt att fylla i allt. Jag frågade om jag verkligen behöver deklarera vin och sprit ombord. ”No no, just drink it! blev svaret.

Hit gick även våra Norska vänner, så det blev ytterligare Norsk-Svenskt umgänge.

Vi tog tåget in till Lissabon där tog vi en ”hop on hop of” buss. Det blev en lång sightseeing tur med bara två hop of. Man får se mycket men det blir lite opersonligt med en guideröst i öronsnäckan och sevärdheterna passerar förbi. 

Lätt avgasförgiftade och med begynnande sittsår klev vi av bussen vid sjutiden. Normalt brukar vi promenera runt ”på känn” när vi är i en storstad, och så lär det nog bli nästa gång. 

Nästa anhalt blev Lagos på Algarvekusten. Här har havet format klippväggarna. Vi tog dingen och åkte runt bland spektakulära formationer och grottor. Vi badade vid en av de många små sandstränderna vid klipporna. Det blev några behagliga dagar med båtmeck (däcksbelysning), golfrunda, promenader och restaurangbesök.Det var mycket musik och uppträdande på gator och torg i denna livliga turiststad som var ganska präglad av Engelska turister. 

Vi blev också tvungna att ta farväl av Lars-Erik från Lofoten, som vi har haft mycket trevligt umgänge med i många hamnar. 

En reflektion från Portugal är att man ser otroligt ofta poliser ute. Poliser i bilar, till fots, på cyklar, motorcyklar, fyrhjulingar och hästar. 

Onsdagen 12/9 lämnade vi Lagos och seglade mot Porto Santo, en liten ö intill Madeira. Prognosen visade svaga vindar på ca 5 m/s från no. Första dagen kunde vi trots svag vind göra ganska bra fart med spinnaker men vinden minskade och blev mer akterlig. Det blev motorsegling resten av vägen. När vi kom fram efter 3 dygn och 10 timmar var det inte mycket diesel kvar. 

Det var förvånansvärt varmt på havet. Ljumma stjärnklara nätter och varma soliga dagar.  

När vi kom fram på lördag kväll var det Christofer Columbus festival så trots att vi var lite trötta gick vi in till Vila Baleira som är byn på ön. Vi kom precis lagom till föreställningen. Med Columbus och hustru (som kommer från Porto Santo) i spetsen tågade ett stort följe genom byn och samlades på torget. Alla var fint utklädda och skildrade historien runt Columbus, med slavhandel, orientaliska inslag och mycket mer. Man hade lagt ner mycket arbete på kostymer, sminkning och föreställning. 

Porto Santo verkar vara en lugn och trevlig liten ö med få turister. Vi stannar här några dagar. Här skall finnas bra snorklingsställen och vandringsleder. Trafiken är väldigt måttlig, så cyklarna är redan framme. Det kostar 24 euro per natt i marinan och för 100 euro kan man ligga här en hel månad.

 

 

 

 

 

 

Första hamnen i Portugal blev Porto. Efter en segling på ca 65 nm kom vi fram till Marina Douro som ligger en bit in i flodmynningen med en halvtimmes promenad in till ”gamla sta’n”. Nästa dag cyklade vi in till centrum och röstade på Svenska konsulatet. Konsulatet ligger mitt i turiststråket i gamla sta’n. Röstningen gick väldigt smidigt och var avklarad nästan lika snabbt som om vi skulle gjort det hemma. Vi låste cyklarna utanför konsulatet och gick runt i staden. Det är väldigt kuperat så det blev ett bra träningspass. En inkastare på en restaurang påstod att Porto är den stad i Europa som har flest turister. Vet inte om det stämmer, men många var de. Man kan förstå varför. Staden ligger vackert, lite som Rio de Janeiro, fast med gammal europeisk kultur. 

Vi stannade en vecka i Porto. Det var fint väder när vi kom, men sen kom dimman. Tre dygn med dimma. Vi var på portvinsprovning på Churchill’s visitor center. En ganska ung men respekterad portvinstillverkare. Det var intressant och vinet smakade mycket bra. 

Marinan var välorganiserad. Den var inte helt gratis, men de var väldigt trevliga och hjälpte till med allt. Lite som en turistbyrå, där man boka vad man vill, beställa taxi, gratisresa till El Corte Ingles  mm. Inte för att vi utnyttjade dessa tjänster, men ändå olikt andra marinor. Vi fick också bröd varje morgon till båten. 

Strax intill marinan finns ett offentligt tvätteri. Det är helt manuellt. Inga maskiner. I flera stora bassänger av sten tvättade kvinnor under livligt prat sin tvätt. Vi frågade på marinan om hur det hela fungerade. De sa att de flesta som gick dit hade tvättmaskin hemma, men tvättade där av sociala skäl. ”Det var bättre än att gå på terapi.”

Hamnarna utmed Portugals Atlantkust är nästan alltid i flodmynningar. Överallt längs floden stötte man på män och en och annan kvinna med långa fiskespön. Vi frågade om vilken sorts fisk de var ute efter. Det var havsabborre. Vi såg aldrig någon som fick napp. Kanske var det lite som det med tvätten.

Området nära marinan var en egen liten stadsdel. Flera kvarter med många restauranger, små butiker och marknad med fisk och grönsaker. De flesta restaurangerna serverade fisk och skaldjur som tillagades på stora osande grillar.

 Vi träffade Lars Erik från Lofoten som seglat hit i sin Sweden Yachts 38. Vi hade en trevlig kväll på fiskrestaurang. 

Närmaste supermercado låg ett par kilometer (uppförsbacke) från marinan i ett område med modern bebyggelse. På vägen dit tog man en genväg genom en liten ravin. En smal liten väg mellan gamla anspråkslösa hus. Både hundar och människor hälsade glatt på oss turister med konstiga cyklar som passerade.

I marinan skedde aktiviteter som vi förundrades lite över. Det fanns ett eller kanske flera företag som hade ett antal båtar av olika sort. Segelbåtar och motorbåtar. Flera motorbåtar nära oss befolkades av med människor som låg och solade på fördäck, åt och drack. Nästa dag var det det byte, och ett nytt par eller familj satt på båten som aldrig lämnade hamnen. 

Andra båtar gjorde ett antal timslånga turer per dag. Kunderna var då nästan uteslutande unga tjejer som dansade på fördäck till musik. Vi förstod inte riktig sammanhanget. Skolavslutning i slutet av augusti? 

Sista kvällen i Porto kommer vi att minnas länge. Vi gick in till gamla sta’n för att lyssna på fadomusik. Vi hade tidigare kollat in ett ställe som skyltade med att de skulle ha fado på lördag kväll. Fadon var inställd och vi gick vidare. Alldeles vid den gamla järnvägsbron som korsar Douro hörde vi musik som lät som fado. Alldeles intill turiststråket men ändå flera hundra mil bort kom vi in i en ”karaokesylta” som inte var av denna världen. Vi satte oss vid ett bord i en liten och mycket anspråkslös lokal. Menyn var grillade sardiner, sallad, öl eller vin. Vi hade ätit tidigare och tog bara öl.

Alla verkade känna varandra. Vi var de enda utomstående. Man fattade inte vilka som jobbade där eller vilka som var gäster. Man turades om att sjunga av hjärtans lust. Ibland bra och ibland inte lika bra. Alla, nästan alla levde med, men mitt i lokalen satt tre män som dock verkade helt ointresserade av musiken. De var helt uppslukade av en fotbollsmatch som visades på en liten tv. 

Naturligtvis gick det inte obemärkt förbi att det hade hamnat ett par aliens  i lokalen.  De ville att vi skulle sjunga. Lite blygt avstod vi. Vi stannade rätt länge, mjuknade upp lite och deltog även vi  i den allmänna dansglädjen. När vi gick sade de hej då och frågade om vi hade haft roligt. Det hade vi!

Människorna här hörde troligen inte till de välsituerade på det ekonomiska planet, men verkade ha väldigt kul. Man blir inte rik när man tar 1,25 euro